En decemberfjäril i mitt bröst

Ur Andakter i gryningen

Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.

1 Kor 15:42–43

 

Det är en decembermorgon, mitt under frukoststöket. Någon öppnar skåpdörren till hushållssoporna under diskbänken och en fjäril flyger ut. Det är ingen grå liten mal – utan en gul sommarfjäril. Vi blir uppspelta, för det känns nästan lite sagolikt. En vacker sommarfjäril som fått liv bland våra hushållssopor, mitt i mörkaste midvintertid, och som nu flyger omkring i vårt kök.

Snart flyttar fjärilen in i vårt badrum, det varmaste och fuktigaste rummet. Mest sitter den på fönstret, kanske för att få allt det lilla ljus december ger. Och vi förvandlas till fjärilsskötare. En svamp indränkt i sockervatten placeras på badrumsskåpet. Jag förstår att det kommer bli svårt, att vi nog inte kan få fjärilen att överleva vintern. Det är alldeles för många månader kvar till värme och grönska. En morgon när jag kommer in flyger vår fjäril omkring i badrummet. En märklig och vardagsvacker upplevelse.

Dagen före julafton gör jag den obligatoriska storstädningen av badrummet och medan jag står på knä och torkar golvet får jag syn på fjärilen. Den ligger några centimeter in under badkaret och jag förstår att den är död nu. Jag torkar av mina händer, tar försiktigt tag i de ihopfällda vingarna och lägger fjärilen i min handflata. Den väger ingenting, är fjärilslätt. Plötsligt kommer tårarna. Det var ju bara en fjäril, en liten insekt, men jag tänker att jag vill begrava den. Fast det är svårt med begravningar i Västerbottensvintern. Så jag tar en pappersnäsduk och sveper in den. Lägger sedan den inbäddade fjärilen i den öppna spisen och tänder. Hastigt flammar det upp och allt är borta på några sekunder. En decemberfjärils liv.

Tårarna fortsätter att rinna, tyst och stilla, för att allting är så skört. Livet, våra relationer, den här världen. Och samtidigt så starkt – också i det minsta som sker mellan oss, också i de små händelserna och handlingarna bor livet självt, kraften till förändring. I en liten fjärils rörelse, i en enkel handling, varje gång vi ärligt försöker förstå en annan människa, bryta främlingskapet och närma oss varandra. Det som kan verka meningslöst eller hopplöst kan förändras, bli något annat, något mer. En fjäril kan kläckas ur sopor och skräp.

En decemberfjäril får mig att vilja drömma och att tro på att de där drömmarna kan bli sanna. Att den här världen inte är förutbestämd att se ut som de gör. Att mitt eget liv också bär potential till förändring. Även om vi vet att fjärilar som föds i mörkaste midvintertid sällan överlever så lämnar de spår. Det är en annan årstid nu, men en decemberfjäril flyger i mitt bröst.

Gud, du som är mitt sköra hopp, en fjärils vingslag, tack för din närvaro i det till synes obetydliga. Tack för tecken och aningar. Låt mig möta den här dagen öppet och sårbart. Amen.

---

Text: Susanne Dahl Foto: Helena Andersson Holmqvist