Frälsarkransen – ett redskap i samarbetet mellan kyrka och samhälle  

Under pandemin fick kyrkan liksom många av samhällets olika aktörer ställa om. Behovet av stöd- och hjälp till många grupper var stort och samarbetet mellan kyrka och samhälle blev därför allt viktigare under pandemin. Verbum fick nys om ett inspirerande samarbete där Frälsarkransen stod i centrum.

−Är det några jag brinner för så är det kvinnor och unga människor. Jag tänkte under pandemin: ´Vad kan vi göra i kyrkan?` så jag började söka på nätet efter organisationer. Jag hittade RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, Suicide Zero med flera, berättar Sandra Signarsdotter, biträdande kyrkoherde i Gustav Vasa församling.

Sandra drev en idé om att göra något för alla som känt sig ensamma under Covid 19, och som på grund av restriktioner fått ökad psykisk ohälsa eller suicidtankar.

−Sandra kontaktade mig under våren 2020, och undrade om vi kunde söka ekonomiska medel ihop. Jag föreslog även att vi kunde nå ut via radio. Jag kontaktade en vän jag känner som arbetar på P4 Karlavagnen. Det var positiva och kort därpå var vi med i programmet. Många ringde in och tillsammans med Suicide Zero fick vi nå ut till många lyssnare, kring detta viktiga ämne, berättar Annika Bostedt, föreningskonsult och utbildare på RSMH. 

Projekt om existentiell hälsa

Sandra och Annika fann varandra snabbt, och höll kontakten. Båda två hade samma syfte; att stötta och hjälpa människor som mådde psykiskt dåligt under pandemin. Ett halvår senare fick de pengar från Folkhälsomyndigheten och suicidprevention till ett projekt gällande existentiell hälsa.

− Annika Bostedt bjöd in mig till RSMH unga, där vi mötte killar med erfarenhet av psykisk ohälsa. Vi lade bland annat in temat Existentiell hälsa.

Jag tog med mig Frälsarkransen till gruppen och jag talade bland annat om hoppet, och kärleken, den vi har till oss själva, till människor och Gud, berättar Sandra.

− Ja, det var så bra med livskransen, säger Annika.

− Ja, så fort jag kliver utanför kyrkans traditionella område, så måste jag använda ett annat språk. Vi använde oss av Frälsarkransen eller livskransen och pratade om olika ämnen, exempelvis döden utifrån den svarta pärlan. Och när vi pratade om utanförskapet i samhället, då höll vi i ökenpärlan. Sen talade vi om kärleken- och att acceptera sig själv, och då tog vi tag i den röda kärlekspärlan. Gudspärlan fick symbolisera att du är guld värd, berättar Sandra. 

Var det ingen av killarna i gruppen som reagerade på att använda ett armband där några av pärlorna har kristen- eller religiös symbolik som exempelvis dop- och gudspärlorna?

− Nej inte alls. Sedan två år tillbaka erbjuder vi på RSMH killgrupper för män som har erfarenhet av psykisk ohälsa i åldrarna 15 - 29 år. Vi har sett ett behov att killar får träffas i grupp och prata om frågor som berör dem och som är en utmaning för en god psykisk hälsa. Destruktiva maskulinitetsnormer och den pågående machokulturen kan skapa hinder för killar att visa känslor och erfarenheter av psykisk ohälsa. Det här vill vi komma ifrån. Så en Frälsarkrans eller livskrans för att kunna arbeta med sig själva blev som ett konkret verktyg för dem. Och Sandra var extremt duktig på att möta den här gruppen. Du kände in dem och byggde snabbt tillit, säger Annika till Sandra.

allt handlar om hur vi bemöter människor, hur vi engagerar oss i dem. Det handlar om vilket språk vi väljer

 

 

 

− Tillit bygger vi genom sårbarhet och i ögonhöjd med människor. Den makt min prästkrage kan föra med sig in i ett sammanhang måste jag vara medveten om. Jag behöver dela med mig av mina personliga erfarenheter för att bli ett vi med gruppen.

Vad skulle ni säga att man behöver tänka på när kyrka - samhälle möts i olika samarbeten?

−Allt handlar om hur vi bemöter människor, hur vi engagerar oss i dem. Det handlar om vilket språk vi väljer. Inom kyrkan behöver vi bli bättre pedagoger, och vi behöver använda oss av ord som alla känner igen sig i, för att man ska känna sig inkluderad. Jag tror på en gud som är med oss människor, oavsett vilka vi är, eller om vi tror eller inte tror. Det viktiga är vi möts i respekt för olikheter och det som är gemensamt i att vara människa, säger Sandra.

Sandra kommer även in på att kyrkan behöver tänka mer utanför de traditionella ramarna. Att många organisationer kan tänka att kyrkan bara vill omvända människor, nämner hon. Och då kanske de inte vill samarbeta.

det är hoppingivande att hitta överlevnadsstrategier. Att använda symboler, och bli mer självmedvetna

−Det var så härligt att se de här tuffa, killarna gå runt med Frälsarkransar på sina handleder. Det är hoppingivande att hitta överlevnadsstrategier. Att använda symboler, och bli mer självmedvetna, nämner Annika.

−Jag brukar be: ” Gud ge mig en ödmjuk ande och ett modigt sinne.” Vi måste våga pröva oss fram, och våga göra fel. Jag har mina förebilder som jag tittar på, kanske någon tar efter mig? Vi behöver öva, pröva och be, avslutar Sandra.

Text: Birgitta Stolt, Foto Annika Bostedt: Marcus Gustafsson, foto Sandra Signarsdotter: Mikael M Johansson