Jag bär dem med mig

Pernilla Landin, diakon i Stockholms domkyrkoförsamling, skriver om det diakonala arbetet i årets utgåva av Kyrkokalendern. Läs en av hennes reflekterande texter nedan och flera av hennes andra texter i Kyrkokalendern 2020-2021.

Jag bär dem med mig. Likt regndropparna på en fönsterruta vid ett ösregn - människorna, mötena. Olika i form och uttryck, var och en med sitt livsöde. Tusentals samtal med den som är fattig, ensam, sjuk, ledsen, utnyttjad.

De delar att de har sökt sig till kyrkan, till mig som diakon, kanske en sista utväg men med en önskan om att få berätta för någon som lyssnar, som bär på ett hopp och orkar stå kvar när livet rämnar. Det är dem jag nu tänker på när jag möter de ledande kommunpolitikerna i ett konferensrum och regnet öser ned utanför fönstret. De har bjudit in mig för att få veta hur samhället ser ut, hur människor egentligen mår; den ensamstående mamman, pensionären, den papperslösa.

det är då jag ser regndropparna och tänker att de är med mig – människorna, hela tiden bredvid mig

De har förstått att det är kyrkan som bäst vet hur det står till med den utsatta människan, för hon går dit när det är som svårast. Jag lyssnar på politikerna om åtstramning och prioritering i budget och i områden och jag får ge min syn om människors vardag i Sverige. Det är då jag ser regndropparna och tänker att de är med mig – människorna, hela tiden bredvid mig medan jag skildrar en verklighet som många inte känner till men som desto fler lever i. Jag tänker att det är så här det är att vara kristen, att våga stå upp och tala för de som inte får en chans att själva berätta och att då inte vara rädd utan modig. Det är att växa i sin tro.

Text: Pernilla Landin