Jag skulle vilja dansa med änglar mitt i pandemin

Sextio år på dagen efter att Svenska kyrkan fick sin första nunna så avlade prästen Therése Olsson sina klosterlöften att förnya ett liv i Kristi efterföljd genom daglig bön och tjänst i Linköpings stad. Verbum har talat med Syster Therése som funderat en hel del kring hur vi kan vara kyrka mitt i en världspandemi. 

Föreställningar om vad det är att leva klosterliv idag är många. Sr Therése Olsson påminner i vårt samtal om vilken mörk historia som Svenska kyrkan har när det kommer till klosterliv. 

− Ett månghundraårigt klosterförbud (1595 - 1976) har satt sina spår. Det kan ibland göra kallelsen lite svår. Därför är jag evigt tacksam för alla systrar och bröder som gått vägen före mig, trots det höga pris det många gånger haft, både för katolska- och evangelisk-lutherska kloster, och kommuniteter i vårt land. Jag tror att klosterlivet har ett tilltal idag som många längtar efter. Det står för en beprövad och hållbar livsform, förankrad i evangeliet, och som svarar på samtidens längtan och nöd. Det är en gåva att söka ett nutida monastiskt liv som präst i Svenska kyrkan, säger Therése.

Hon beskriver vilket privilegium det är att leva ett nutida klosterliv som präst i Svenska kyrkan. Att hon ibland nästan får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt. 

I Kyrkokalendern 2020-2021 blev Sr Therése tillfrågad om att skriva en del texter kring fastetiden, och det blev hela åtta texter. 

personligen är fastetiden den tid i kyrkoåret som jag uppskattar mest.

−Jag blev mycket glad när Verbum kontaktade mig för att skriva i Kyrkokalendern. Det var ett stort förtroende och en spännande utmaning. Personligen är fastetiden den tid i kyrkoåret som jag uppskattar mest. Genom åren har jag funderat mycket över hur vi som kyrka predikar och undervisar om fastan, och ibland känt det angeläget att på något sätt få bidra i frågan. 

Är det någon specifik text av de dina i kyrkokalendern som du vill lyfta?

−Tiden mellan fastlagssöndagen och palmsöndagen hänger ihop. Det är ett enda stort skeende, där den första söndagen länkar i den andra, som länkar i den tredje… och så vidare. Den här helheten är lätt att missa när vi utgår från enstaka texter eller söndagar. Lägger vi däremot ut alla fastetidens bibeltexter jämte varandra, kan vi ana ett gudomligt mönster veckla ut sig. Tillsammans bildar texterna en gigantisk väv där vi upptäcker hur trådarna hör samman. Väven är som en karta som vägleder djupare in i trons och barmhärtighetens landskap, berättar Therése. 

Hon nämner att den som vill utforska det här lite närmare under den kommande fastetiden, kan titta efter spänningen mellan blindhet och seende. Att allt börjar i ett blint famlande vid stadsporten i Jeriko, och sedan slutar med att hela folket ser och jublar: ”Hosianna David Son, välsignad är han som kommer i Herrens namn.”

fastetidens bibeltexter har mycket att ge oss i vår tids pandemi.

−Fastetidens bibeltexter har mycket att ge oss i vår tids pandemi. Här finns berättelser att känna igen oss i och vägledas av just i det vi nu går igenom. För visst kan vi känna igen oss i Bartimaios? Han som sitter där och väntar på förändring. Vi kan relatera till hans blinda famlande fram till Jesus och hans bön: ”Herre, förbarma dig över mig… Gör så jag kan se igen.” 

Visst kan vi se likheter mellan pandemi och öken? Öknen som är en av fastetidens bärande metaforer. Vi läser om när Jesus själv leddes ut i öknen. Hur han prövades och hanterade prövningarna, och om änglarna som betjänade honom. Bibelns berättelser är fulla av ökenerfarenheter. Gemensamt för dessa är torkan, törsten och den tuffa terrängen, men också trösten. Trösten att Anden, mitt i öknen, alltid leder öknens kvinnor och män till oanade källor, genombrott och livsavgörande förändringar.

Goliat och covid-19

Therése har funderat en del över om man kan jämföra pandemin- och covid-19 med Goliat? Jätten, som ställde sig mitt i vägen för David och hotade hans liv. Likheter mellan Goliat och det virus som nu ställt sig mitt i vägen och hotar mänsklighetens liv. Goliat stupade och David överlevde. Inte på grund av sin styrka, utan för att han fäste blicken på Gud som stred för- och med honom.

−Klosterlivets fader, Abba Antonius, lär ha sagt: ”Att fasta är att dansa med änglarna.” Det är en djärv och provocerande beskrivning av fastan, tycker jag. För egen del är det kanske inte fastan i sig som får min själ att sjunga, och mina fötter att dansa, utan snarare den verkan jag fått erfara att fasta och fastetiden har i mig. Fastan är inte overksam. Den gör blicken klarare, skärper vårt fokus och återger oss förmågan att förundras. Förundras över Guds barmhärtighet och närvaro mitt i våra liv och mitt i en sårig värld. 

---

Text: Birgitta Stolt, Foto: Sr Therése Olsson och Zandra Erikshed