Jultiden präglas av värme, ljus och ett glatt budskap. Prästen Hanna Stark tycker att bilden haltar lite. I de adventstexter som hon skrivit i nya Kyrkokalendern får tillvarons svärta ta plats, utan att hoppet för den skull går förlorat.
Den 10-åriga sonen frågar: ”Mamma, är advent ett äventyr?” Han har kommit på att ”advent” låter som ”adventure”. Minnet av den där händelsen inleder en av Hanna Starks texter i Kyrkokalendern. Hon gläds åt sonens lek med ord och konstaterar att det finns fördelar med att se på livet som ett pågående äventyr.
Men hur är det för Hanna själv, ambitiös 41-årig pastoralchef i Växjö stift och mamma till tre barn, är advent ett härligt äventyr? Nja, stressnivån skulle kunna vara lägre.
- I kyrkan accelererar allt den här tiden, advent och jul är kulmen. Tänk om vi kunde få kontakt med evangeliets kärna. Det som inte är alls är prestation.
Trots alla ljusstakar, pysselkvällar, pepparkakor och glögg så försvinner inte mörkret. December är en motsägelsefull tid.
- Kyrkan accentuerar ljus och värme eftersom det är vårt budskap. Samtidigt är det perfekta och fina ångestladdat för många.
- Som kyrka borde vi bli bättre på balansen. Inte försöka slita isär mörker och ljus utan föra dem samman. Tala om att Gud finns mitt i kaoset.
Hanna har sett en del av livets skuggsida på nära håll. Under åren 2016-2020 var hon sjukhus- och häktespräst. Hon besökte Växjö sjukhus och vuxenpsykiatrin, och två dagar i veckan häktet. För den som sitter isolerad med skuldkänslor och oro som enda sällskap är det extra svårt med en högtid som handlar om gemenskap och frid.
det är inte så fridfullt i krubban. Ett barn har just fötts, det var nog både kladdigt och jobbigt.
- Tittar vi lite närmare på krubban så är det inte så fridfullt där heller. Ett barn har just fötts, det var nog både kladdigt och jobbigt. Där finns en stor utsatthet.
- Vi som tjänstgör under julgudstjänsterna får ställa skärpan och se det flerdimensionella. Det handlar om värnlöshet. Gud är där!
Förmågan att byta perspektiv är grundläggande för en sjukhuspräst.
- Jag möter ofta en längtan hos människor att bli bekräftad i sitt friska jag. Bli tagen på allvar. Kanske prata en stund om något annat än det som är sjukt och trasigt.
På häktet har det handlat mer om att våga möta det mörkaste mörka. Ge hopp och hjälpa till att hitta en ny riktning från det som inte blev som man tänkte.
- Ibland får jag lyssna och lägga till ett ”och …” Allt detta har hänt och du är älskad.
- Fast för många är det där bara en teori. Så det är inte alltid läge att säga något. Bara vara tyst och dela skiten räcker långt. Men det är min uppgift som präst att säga: Gud finns där.
Erfarenheterna har hon nytta av i jobbet som chef. Till exempel insikten om hur lite som krävs för att verkliga möten ska uppstå.
- Ofta räcker det att stanna bara lite till, att lägga undan papper och agendor och göra sig tillgänglig.
Texterna i Kyrkokalendern har hon skrivit utan tanke på särskild målgrupp.
- Jag skriver det som är närmast hjärtat och hoppas att det ska vara befriande. Att vi ska kunna kliva ut ur skammen, visa oss som våra verkliga jag, med all vår brustenhet. Det behövs i vårt prestigefulla samhälle.
