Rebell eller underleverantör – på spaning efter diakoni i vår tid

Ur boken Som en rörelse av Karin Ahlqvist och Charlotte Säll med illustrationer av Kent Wisti. I det här kapitlet medverkar Helena Ask, Sara Carlsson, Elinn Leo Sandberg, Åsa Wikman, Monica Sölvesdotter Olsson och Ann Aldén.

Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är
er välgång. Jer 29:7

Hur ska kyrkan förhålla sig till samhällsförändring, omstruktureringar, nya lagförslag och minskade resurser? Omvärldsanalys är relativt vanligt i det diakonala arbetet i dag och bör vara grunden i utformning av verksamheten. Här möter vi medarbetare inom församling och stift vilka tillsammans funderar kring hur det diakonala arbetet har förändrats, åt vilket håll utvecklingen inom det diakonala arbetet är på väg och vilka områden i närtid som arbetet bör fokusera på.

”Diakonin måste hela tiden reflektera över vad som är kyrkans roll i den givna situationen.” Vi möter diakoner i församlingstjänst, en stiftsdiakon och en kyrkoherde och funderar tillsammans kring vad diakoni i dag innebär och vad som framöver kommer att bli centralt i det diakonala arbetet.  

Anonymt arbete?

”Tack, kyrkan, för alla era insatser – utan er skulle det inte ha fungerat!” Orden kommer från en tjänsteman på regeringskansliet vid ett möte med stiftsrepresentanter för att sammanfatta arbetet under flyktingvågen 2015. Hösten 2015 var en omvälvande tid, då bilden av den lille drunknade pojken Alan Kurdi väckte medlidande och manade till medmänsklighet. Kyrkans diakoni fick ett utökat arbetsområde och agerade kanal för människors längtan att vara delaktiga och bidra. Församlingshem, idrottshallar och till och med gamla bilförsäljningslokaler öppnades för att erbjuda flyende människor tak över huvudet, allt i en anda av medmänsklighet – att vilja förmedla hopp och på något sätt mildra och lindra. Diakoner jobbade ibland dygnet runt, fick leda och inspirera, trösta och stötta. Arbetet fick stort genomslag i media, och diakoni fick ett tydligare ansikte som kyrkans sociala arbete.

Diakoni är dessutom vår kyrkas skyltfönster, det är det som syns och är lättast för den oinvigde att förstå och ta till sig

”Utan diakoni stannar kyrkan.” Så stod det på baksidan av tröjor som vi bar på diakonutbildningen på Ersta Sköndal högskola. Utan handling mister orden sin innebörd. Diakoni är dessutom vår kyrkas skyltfönster, det är det som syns och är lättast för den oinvigde att förstå och ta till sig.”

Engagemanget under flyktingvågen 2015 är ett bra exempel på detta: ett akut socialt behov som var samhällets ansvar att lösa men där kyrkan fick bistå och vara en viktig social aktör, vilket gav ett gott erkännande från samhället.

Kyrkans diakoni har ibland beskyllts för att arbeta i det tysta och inte marknadsföra sin verksamhet. Samtidigt är just det diakonala arbetet en viktig anledning till att många medlemmar väljer att stanna kvar i Svenska kyrkan (Bromander, Svenska kyrkans medlemmar). Många vet att kyrkan bedriver social verksamhet. Det är själva begreppet diakoni och rollen som diakon som kan behöva förtydligas. ”Men diakonin håller på att krypa ut ur sitt skal – ur anonymiteten.” Diakonivetenskap är ett ämne som går att bedriva forskning inom och doktorera i, vilket stärker diakonin som forskningsarena. Svenska kyrkan på nationell nivå bedriver diakonala projekt (se kapitel 5) och det har utarbetats en diakonipastoral.

 ”Det kommer att bli större förväntningar på kyrkan som en social institution. Ju mer vi visar oss och vår kompetens desto större blir förväntningarna. Ser vi oss omkring i världen och närmast i våra grannländer har kyrkan en stor roll som social entreprenör.”

Det är alla kristnas uppdrag att göra Guds kärlek synlig och att visa på nåd och upprättelse. Diakonens roll i detta är att vara inspiratör och ledare.  

Frågan är om Svenska kyrkan själv ser potentialen med det diakonala arbetet. Kyrkan behöver synliggöra det diakonala arbetet för att också lyfta fram utsattheten. Den offentliga sektorn ser generellt inte diakoni som en avskild verksamhet. Kyrkan ses som en helhet, som citatet ovan visar: ”Tack kyrkan för alla era insatser”. Diakoni är något som ska genomsyra hela kyrkans verksamhet och alla anställda, förtroendevalda och ideella. Det är alla kristnas uppdrag att göra Guds kärlek synlig och att visa på nåd och upprättelse. Diakonens roll i detta är att vara inspiratör och ledare.  

Diakoni och identitet

”Diakonin behöver bli mer grundad i sin identitet. Vi kommer inte ha råd (i ordets vidare bemärkelse) att vara ”lite allmänt hjälpsamma”. Diakonerna har ett tydligt uppdrag att leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek. För att kunna utföra det uppdraget behöver vi vara stadigt grundade i tron när vi utför vårt arbete mitt i samhället.” Diakonen måste vara identitetsbäraren, särskilt när uppdraget är att leda ideella och samarbeta med många olika aktörer. Utmaningen är att fortsätta verka i gränslandet, tvärvetenskapligt och i skärningspunkten mellan kyrka och samhälle. Det gäller att se upp för diken: att samarbeta med alla utan reflektion över kyrkans identitet eller att leva inåtvänt utan samröre med det omgivande samhället. För att kunna gå den balansgången krävs att diakonin är djupt rotad i kyrkans tro. Den akademiska utbildningen är av vikt. Blivande diakoner måste få den träning och erfarenhet som krävs för att stå i skottlinjen. Det är viktigt att mitt i stridens hetta kunna ta ett steg tillbaka och fråga sig om detta är vad kyrkan ska göra.

Att hela tiden reflektera över vad som är kyrkans roll i den givna situationen i det arbete vi gör. Arbetet gör vi inte bara för att utföra en arbetsuppgift – vi gör det för att vi själva tror att detta är ett sätt att gestalta Guds kärlek.

Vill kyrkan vara rebell eller underleverantör i det offentliga Sverige?

Svenska kyrkan måste se över vilken roll diakonin ska spela och hur spelplanen ser ut framöver. Vill kyrkan vara rebell eller underleverantör i det offentliga Sverige? Den kan välja att vara en sten i skon, det som skaver, och genom det ifrågasätta sakernas tillstånd. Eller ska kyrkan välja att på uppdrag av och under tillsyn av en myndighet leverera vård, skola och omsorg?

Kan vi som kyrka gå in i båda rollerna på samma gång? Den profetiska funktionen, vittnesbörden om vad vi ser när människor far illa, är en del av missionsuppdraget och därmed en del av vår identitet. Att på allvar ta ansvar och, tillsammans med andra, vara en del av samhällets skyddsnät bör vi också göra, av det enkla skälet att det finns ett sådant behov. Vilken eller vilka vägar vi än väljer så behöver tilliten till uppdrag och uppdragsgivare finnas som ett grundackord. Djupast sett finns kyrkans existensberättigande här. (Aldén, Tankar om framtida utmaningar för kyrka och samhälle, röster från akademin till projektet Diakoni och välfärd) Kyrkan måste ha en solidarisk hållning där generositet och gästfrihet dominerar. Det är en utmaning i den girighetskultur som präglar samhället i dag. ”Vårt engagemang är en följd av att vi är kristna – inte för att någon tackar mig utan för att jag har en tro i grunden. En hållning som en följd av vår identitet.” Diakoni är alltså ett sätt att leva och vara kyrka. Det kan inte stanna vid att tala evangelium. Evangeliet är till för att levas. ”Predika alltid. Om nödvändigt använd ord” (den helige Franciskus). 

Omvärldsspaning

Diakonens roll förändras över tid och det är inte alltid arbetsgivaren är i takt med detta. Att göra omvärldsanalys är nödvändigt för att kunna se samhällsförändringar och möta den utsatthet och marginalisering som finns i samhället. Kyrkan behöver ifrågasätta sitt arbete, fråga sig om verksamheten gör skillnad i människors utsatthet och nöd. Ser behoven likadana ut i dag eller behövs det andra insatser med andra metoder? Kyrkan måste ibland våga lägga ner verksamhet, inte bara hitta på ny. Det behövs modeller och verktyg som gör det enklare att utvärdera och förbättra det som görs. Vem ska utföra arbetet? Kan det ske i samverkan med andra aktörer?

En stor utmaning som jag ser för diakoni är FÖRVÄNTNINGAR. Dessa skiljer sig åt beroende på vem vi frågar. Samhället, den egna organisationen, församlingsbor, förtroendevalda och diakonen har olika förväntningar. Vem har mandatet att bestämma och definiera diakoni? Ett stort problem som jag ser är att förtroendevaldas och församlingsbors bild av diakoni sällan överensstämmer med den kompetens och förväntan som diakonerna själva har.  

Kontext och kompetens

Svenska kyrkans diakoni behöver göra viktiga vägval både lokalt i församlingen men också nationellt. I framtiden kommer Svenska kyrkan inte att ha samma personella resurser vilket leder till att arbete med hela bredden av diakoni inte blir möjligt. Kompetens i relation till kontext kommer att bli avgörande för vad det diakonala arbetet i framtiden kommer att inriktas på. Specialisering och avgränsning är nödvändigt, eftersom för breda och spretiga tjänster innebär arbetsmiljöproblem för diakonerna och otydlighet i uppdraget gentemot församlingsborna. Däremot finns det möjlighet att i större städer och pastorat hålla en stor bredd genom att erbjuda olika typer av diakoni i olika delar av staden eller till exempel att starta diakonala centra som samordnar verksamheten. Mer strategiskt arbete inom diakoni kommer att behövas då diakonens roll som ledare för det ideella arbetet förstärks.

Det kräver ett övergripande tänk, stor kunskap om samhällets, kommunens och regionens (landstingets) organisation. Vi blir på många sätt ansiktet utåt när vi samarbetar med andra organisationer och föreningar. Kanske kommer framtidens diakoner mer och mer att ha sin grundutbildning i socialpsykologi och/ eller organisation och ledarskap? Profetisk diakoni kommer troligen att växa sig starkare framöver liksom en kristologiskt orienterad diakoni, det vill säga som vänder sig till personer i utsatthet, i form av själavård, andlig fördjupning, bibelstudier utifrån utbrändhet och livskriser med mera. Det som är kyrkans särart för det sociala arbetet kommer att bli tydligare. Tydligheten behövs så att församlingens diakoni inte enbart blir en konkurrent och ibland ”slasktratt” till socialtjänsten, PRO eller kommunal dagverksamhet.  

Verksamhetsområden i framtiden

När det kommer till konkreta verksamhetsområden finns flera olika områden att uppmärksamma framöver:

Barns utsatthet. Hur ser barnens behov ut i dagens samhälle? Barnfattigdom är ett exempel på barns utsatthet. Kontakt med trygga vuxna är inte alltid självklart. Hembesök har traditionellt oftast förknippats med äldre och ensamma, men kyrkan får inte glömma bort familjers utsatthet och inte minst barns situation.

Ungdomars psykiska hälsa. Det finns ökande klyftor mellan grupper av unga utifrån olika materiella förutsättningar. Psykisk ohälsa finns i alla grupper. En del unga mår dåligt på grund av press och förväntningar från föräldrar, familjer och kanske från dem själva, där ätstörning och depression kan bli följden. Andra mår dåligt av skäl som är mer tydliga – exempelvis dålig ekonomi och svårighet att ta sig fram på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. ”Diakonins uppgift blir att finnas där ungdomar finns. Inte bara på fritidsgårdar eller liknande, utan på krogen eller i skolan, i sammanhang där kyrkan inte finns i dag. Där behövs fantasi! Kontakt måste skapas så det byggs förtroende; då räcker det inte att bara dyka upp ibland. Jag tror också att det behövs stor kärlek och mycket engagemang för ungdomar. De känner direkt om någon är att lita på.”

Invandrare och flyktingar. Det blir allt svårare att ta sig till Sverige från länder i krig och länder som drabbats av naturkatastrofer och förföljelse. För dem som väl lyckas ta sig hit är behovet av svenskundervisning stort. Eftersom det är och sannolikt kommer att fortsätta att vara väntetid på SFI kan kyrkans språkcaféer eller liknande satsningar vara ett bra komplement.

Äldres situation. Många äldre i dag kan uppleva ett utanförskap, då förändringar sker i en takt där den nya kunskapen inte hinner tas emot. Ekonomin kan försämras efter pensioneringen och kontakt med till exempel socialtjänst kan upplevas förnedrande.

Svenska kyrkan på nationell nivå har inom projektet diakoni och välfärd arbetat fram en vägledning för diakoni (se kapitel 5). Inför projektet gjordes en omfattade omvärldsspaning och de områden som ringades in som viktiga för diakonala prioriteringar framöver var bland annat socioekonomisk utsatthet, ofrivillig ensamhet och isolering, långtidsarbetslöshet (som berörs i kapitel 12), stöd vid sorg samt diakonal närvaro på nätet (som berörs i kapitel 8).