Tillitens gemenskap inspirerar till mod att våga möta det som skaver

När Niklas Blåder skrev Tillitens gemenskap var det med förhoppningen att den skulle sätta igång viktiga samtal mellan förtroendevalda och anställda i församling. Ett år senare kan han glatt konstatera att boken också använts så. 

Det går snabbt att bygga upp ett vi och dem-tänkt. Det kan till och med vara ganska bekvämt att prata om någon istället för med någon. För så länge vi inte känner varandra, kan våra förutfattade meningar få fritt spelrum. Vi kan fortsätta att tänka att om bara de agerade annorlunda så skulle det där lösa sig. Problemet är bara att de antagligen tänker samma sak om oss. De här relationsförhållandena finns överallt i vårt samhälle, både på mikro - och makronivå och det påverkar våra möjligheter att samarbeta. Niclas Blåder valde att titta närmare på detta i sin bok Tillitens gemenskap, där samarbetet mellan förtroendevalda och anställda i Svenska kyrkans församlingar står i centrum. När han skrev boken var det med förhoppningen om att den skulle kunna starta igång en nödvändig dialog bland kyrkoråd, kyrkoherdar och övriga församlingsanställda.

Som kyrka står vi i en massa stora och svåra frågor nu och i framtiden. För att möta dessa på ett bra sätt måste anställda och förtroendevalda dra åt samma håll och se varandra som samarbetspartners, inte varandras motståndare.

Många som hört av sig till Niclas efter att ha läst boken bekräftar att de känner igen sig i det han beskriver och att tillitsfulla relationer är grunden för att bygga ett hållbart samarbete mellan förtroendevalda och anställda. Sedan boken släpptes våren 2019 har Niclas hunnit hålla flera föreläsningar och workshops kopplade till boken

Det känns roligt att boken har använts på det sätt jag hoppades; att den har väckt relevanta frågor och satt igång en nödvändig process.

Härnösands stift är ett exempel. De är sedan några år tillbaka inne i flera stora förändringsprocesser, där enheter ska samverka i pastorat. För att stödja och rusta de inblandade församlingarna på bästa sätt bjöd stiftskansliet in kyrkoherdar, ordföranden och andra nyckelpersoner från stiftet till en tvådagars konferens för att samtala kring teologiska och strukturella utmaningar nu och framåt.

Charlotta Ekelund jobbar som enhetschef för struktur och utveckling på stiftskansliet och var en av de ansvariga för dagarna.

Det har varit ett stort förändringstryck i vårt stift och vi ville skapa ett forum där också frustrationen, kritiken och förändringsstress släpptes in och fick ta plats. Först när vi bekräftar och bemöter dessa känslor kan vi komma vidare. Men det krävdes mod av alla inblandade, säger Charlotta.  

Målet var att landa i några vägledande slutsatser och en teologisk kompass framåt. Niclas Blåder utgick från Tillitens gemenskap när han utvecklade de teoretiska och teologiska perspektiven från boken och en organisationskonsult från företaget Mod att leda, hjälpte till i processledningen.

En grupp beskrev känslan inför en kommande pastoratsammanläggning som att bli bortgift med någon du inte känner. Det blev så tydligt att vi behöver lära känna varandra bättre för att bygga tillit och samarbete. Och för att göra det måste viljan finnas. Jag upplever att dagarna blev en puff i den riktningen, men vi behöver självklart fortsätta arbetet, säger Charlotta.   

Salems församling i Strängnäs stift samlade också förtroendevalda och anställda till en heldag där Niclas var en av föreläsarna utifrån temat tilliten som grund. För kyrkoherde Jennie Wall och kyrkorådets ordförande Kerstin Lines var ett viktigt mål med dagen att kunna erbjuda ett forum för att träffas.  

För att bygga tillit måste vi lära känna varandra. Och då måste vi hitta tillfällen att ses och prata om de frågor som är viktiga för oss gemensamt. Det är grundläggande. Hos oss finns exempelvis ett behov av att tydliggöra våra olika roller som anställda och förtroendevalda. Vi kommer jobba vidare med frågorna, säger Jennie.
 

Niclas bok sätter fingret på frågor och områden som skaver och det är nyttigt att vi synliggör dessa för att vi ska kunna jobba för en förändring i våra relationer och samarbeten, avslutar Kerstin.