Vad händer nu med den digitala församlingsgemenskapen?
Just nu pågår arbetet för fullt med Kyrkokalendern 2022-2023 med temat "Var och en hör sitt språk talas". Prästen och doktoranden Frida Mannerfelt bidrar med en tematext om kyrkans språk i digitala rum. Hon skrev en extra text om den församlingsgemenskap som byggts digitalt under pandemin och funderar över vad som händer med den nu- och vad passar bättre än att dela den just digitalt?
”När de valde att ställa in de vanliga gudstjänsterna var de så noga med att annonsera och tala om att det skulle ske. De sade att de var så ledsna och beklagade. Men när de valde att sluta med de digitala sändningarna sade de inte ett ord. De bara slutade. Inget beklagande. De digitala gudstjänsterna har betytt så mycket för mig som inte kan gå ut. Att äntligen få fira gudstjänst med min egen församling istället för att bara vara hänvisad till radio- eller TV-gudstjänsterna. Jag blev så ledsen när de plötsligt bara slutade.”
Så här uttryckte sig en av de hundratals personer som jag har mött de senaste åren i samband med min forskning om vad det innebär att vara kyrka i digitaliseringens tid. Personen berättar om erfarenheten att äntligen kunna vara med och fira gudstjänst i sin egen församling, lyckan att höra evangeliet förkunnas på ”sitt språk”, med en gudstjänstordning en är van vid och trivs med, med en präst som en känner igen, från en kyrka där en känner sig hemma.
I samband med coronapandemin, när det inte längre var säkert eller ens möjligt att samlas i de lokala kyrkorna, ställde många församlingar världen över om till digitalt gudstjänstfirande. Den vanligaste kommentaren om dessa digitala gudstjänster var att ”det är inte samma sak.” Visst var man tacksam över att man i alla fall fick något, men det var fullständig enighet om att det inte var detsamma som att samlas till gudstjänst i den egna kyrkan.
Men det fanns två mindre grupper som inte sade så. En grupp som är de som lever i så kallat ”digitalt utanförskap”, och som därför aldrig kunde ta del av de digitala gudstjänsterna. Deras berättelse om gudstjänstlivet under pandemin är därför en berättelse om sorg och förlust, om en förtärande längtan efter gemenskap. De hade inget.
Den andra gruppen är de som jublade. Det är de som finns i vad man skulle kunna kalla ett ”lokalt utanförskap”. De som skulle vilja komma till den lokala kyrkan, men som av olika skäl inte kan. Det kan till exempel handla om att man har fysiska eller psykiska funktionsvariationer, eller att man inte kan lämna en sjuk anhörigs sida. Deras berättelser liknar den i textens inledning. De hade plötsligt allt de längtat efter.
De sade ungefär så här: ”Radio- och TV-gudstjänsterna är ofta väldigt bra, men det är ju från olika platser varje gång och det är inte alltid de sänder från en kyrklig tradition som jag känner mig hemma i och uppskattar. Nu kan jag fira gudstjänst på ett sätt jag känner igen varje söndag.” Eller annorlunda uttryckt: var och en kunde till sist höra sitt gudstjänstspråk talas.
Några berättar till och med om att de själva kunde vara med och bidra genom att ha uppgifter i gudstjänsten. Detta hade tidigare varit en omöjlighet. En av de berättelser som dröjer sig kvar hos mig är den om den före detta kyrkvärden, vars maka blivit sjuk. Han kunde inte lämna hennes sida och hade därför inte kunnat utöva sitt uppdrag på många år. När församlingen firade gudstjänst med hjälp av ett digitalt konferensverktyg, Teams, kunde han återigen fira gudstjänst tillsammans med sin församling och fick möjlighet att återigen läsa bibeltexter och leda församlingen i kyrkans förbön.
Berättelsen i den här textens inledning talar om glädjen när de digitala kyrkportarna slog upp: att få höra sitt ”gudstjänstspråk” talas, att få känna att man tillhör den lokala gemenskapen, att få bli tagen i anspråk. Men den talar också om hur det var när de digitala kyrkportarna, utan förvarning, stängdes igen när de lokala öppnade upp. Det här är en utmaning för en kyrka som vill leva i Jesu efterföljd och ta på allvar att det inte räcker med att nittionio får samlas när ett fortfarande saknas. Hur kan portarna hållas öppna, både till det lokala och det digitala kyrkorummet, så att alla kan få höra evangeliet talas på sitt gudstjänstspråk? Så att hela Kristi kropp, inte bara de lemmarna som har möjlighet att ta sig till ett kyrkorum, kan få möjlighet att bidra till gudstjänstgemenskapen?
