Livet, livet, livet!
Jag vill vända på Astrid Lindgrens bevingade ord ”Döden, döden, döden”, som hon på äldre dar alltid sa till en väninna när de språkades vid för att få ämnet avklarat. För när man skriver för församlingstidningen gäller det alltid livet.
Ordet öppnar portar på vid gavel, bjuder in till vardag och fest, stort och smått, högt och lågt. Med en viss slagsida åt sånt som är lite jobbigt, sånt som vi alla går igenom nån gång. Men alltid med ett ljus. Inte en allena saliggörande frälsning, men en väg framåt.
Under de sju år jag skrivit för tidningen har jag fått ge mig i kast med ämnen jag själv varit nyfiken på, som i andra tidningar kanske får en sida: Hur mår vi – egentligen? Hur påverkas vi av skeenden i vår skenande samtid?
Ett av de första jobb jag gjorde handlade om en man som hamnat i skuldfällan. Han hade inte bara förlorat sitt jobb och sin lägenhet, utan även kontakten med familj och vänner, som lämnat honom i sticket. ”Kan man inte följa med ut och ta en öl med polarna slutar de ringa till sist”. Bara på ett ställe togs han emot utan att någon frågade vem han var. Där ingen dömde honom.
Det var i kyrkan.
Kanske låter det som insmickrande ögontjäneri, men jag tror att det är två sidor av samma mynt. På samma sätt som det finns plats för alla i Svenska kyrkan så finns det plats för alla frågor om livet i församlingstidningen. Utan syfte att skapa kyrklig debatt eller ställa någon till svars.
Det jag mest tyckt om att rota i är baksidorna av vår livsstil. Jag har skrivit om tidsoptimism och vår vilja att maxa allt, på jobbet och hemma – och hur vi kan avprogrammeras. Det ledde i sin tur till en artikel om begreppet ”bucketlist”: fysiska prestationer eller fjärran platser man vill se innan man dör. Det ställde jag mot vad människor ångrat mest på dödsbädden.
Japanska livsfilosofin ikigai har jag kikat på. Den har vanvårdats i västmedier och förenklats grovt, medan det viktigaste utelämnats: Bästa sättet att få ett bra liv är att jobba handgripligt tillsammans med andra människor.
Livet.
Under temat långsamhet provade jag på att pilgrimsvandra i Frankrike (på egen bekostnad). Mötte inte bara vandrare, utan även munkar, präster och värdshusvärdar som alla delade en mycket hälsosam stilla livsfilosofi – väl jämförbar med det upphaussade ikigai.
För till sist kokar det ihop till dessa möten. Hur vi skapar våra egna livsberättelser i samspel med andra. Hur vi kan träna vårt civilkurage och våga agera när andra far illa. Hur vi kan bemöta hotfulla människor med ickevålds-kommunikation. Hur pandemins bristvara – stilla möten mellan fyra ögon – skapar tillit mellan oss.
Livet, livet, livet.
Text: Mats Karlsson, Foto, privat