Visste du att vi stöttar över 100 församlingar och pastorat i deras kommunikationsarbete. Nyfiken på hur?
I sårbarheten hittar jag min styrka
När Sandra Signarsdotter är nio år dör hennes pappa i skelettcancer. Hennes möte med döden i tidig ålder formerar henne, och själv tänker hon att det kan ha bidragit till att hon blivit en modigare människa. Idag är hon kaplan i Gustaf Vasa församling. Sandra har en stark kreativ ådra. Den tar sig bland annat uttryck i manus- och bokskrivande, poesi, samtalsforum och nu med boken En del av livet.
Sandra Signarsdotter sitter ute i solen på en bänk utanför Gustaf Vasa kyrka. Hon talar lugnt och eftertänksamt…som att hon söker efter exakt rätt ord. Vi pratar om; uppväxten, hennes pappas död, sorg, nya boken, och vad som format henne som människa.
Sandra växte upp med mamma och pappa i Hässelby Villastad. Hon hade en fot i både Svenska kyrkan och i frikyrkan, men insåg som tonåring att det var i Svenska kyrkan hon kände sig mest hemma.
det är jag, kaffet, katten och Gud
− Det som påverkat min gudstro under livet förutom min kyrkliga uppväxt är mötet med litteraturen- och med människor. Jag formas i mötet med andra, och på så sätt formas även min gudstro, och så har det alltid varit. Gud blir hela tiden större. Jag minns att min mor alltid hade dagliga morgonandakter, och det är något som påverkat mig mycket starkt. Nu i vuxen ålder försöker jag att aldrig tumma på min tid med gud varje morgon. Det är jag, kaffet, katten och Gud. Ibland en bok, berättar hon.
En bok om sorg som fattades
Sandra har nu skrivit den bok som hon alltid vetat att hon skulle skriva. En bok om sorg- och sorgbearbetning. Den kommer ut i höst. Teman som: förlust- och sorg har gett Sandras eget liv en speciell grundton. Och hon berättar om när pappa Signar dog och hur nioåringen fick gå in och möta honom.
−Jag bad mamma att ensam få gå in och ta avsked av pappa. Hon lät mig göra det, och det tyckte sjukvårdspersonalen var underligt. Men jag är djupt tacksam till mamma att jag fick göra det. Jag gick in och klappade honom på kinden, pratade och sjöng: Blott en dag. Det kändes fint och bra att jag fick göra det ensam.
Med sin egen sorg som fond har Sandra skrivit boken: En del av livet, med ”vanliga” människors berättelser om sorg, och hur de bearbetat den.
−Jag sonderade terrängen vad gäller böcker om förlust- och sorg, och såg att den här boken saknades i bokhyllan. Det här är inte berättelser om kändisars, psykoterapeuters eller prästers sorg. Det handlar om dem vi mött i kyrkan och begravt, samt deras anhöriga.
Tvingats se rädslan i vitögat
Sandra berättar om Lilly 10 år som förlorade sin tre år äldre bror Viktor. Det är en av alla de livberättelser som finns med i boken. Sandra får svårt att prata när detta syskonpar kommer på tal, och gråten stockar sig i halsen.
−Jag begravde hennes bror och med Lilly blev leken så viktig för att hantera sorgen. Hon la mull på kistan under begravningsgudstjänsten, och så hade hon skrivit ett brev till sin bror. Mötet mellan oss blev så starkt och autentiskt. Jag minns även när min son fyllde nio år, då förstod jag vad liten jag varit när min pappa dog. Jag insåg hur det gjort mig så modig och stark. Jag har tvingats möta mina rädslor och sett att det går att överleva en sådan här situation. Man kan orka leva vidare. Vi måste våga dela våra livsberättelser med varandra. Inte bara vi kan spegla våra liv i den stora berättelsen, vi kan också spegla oss i varandras erfarenheter.
man kan orka leva vidare
Sandra avslutar med att nämna att det i våra livsberättelser finns en livsväv av glädje- och sorg. Att Gud finns mitt ibland oss människor, och att det där finns en stor källa till tröst och liv.