Biskop Karin Johannesson har skrivit ett av förorden till den senaste utgåvan av Religionens fem språk av Martin Lönnebo.
Sommaren 2017 samlades världens Lutherforskare till en stor konferens i Wittenberg. I ett av de varma seminarierummen påminde samtalen av och till om de överläggningar om jordens och människans framtid som Martin Lönnebo skildrar i Det odelade hjärtat.
Ämnet för seminariet var ekumenik. Ackompanjerade av luftkonditioneringen som gick på högvarv berättade representanter från olika länder och världsdelar om hur kristna med hemvist i skilda traditioner idag hittar farbara vägar som för människor närmare Gud och varandra.
Ett syfte med konsultationen var att undvika dubbelarbete. Om vi inte alltid, i varje ekumenisk dialog, måste traggla samma gamla stridsfrågor kan vi komma längre, högre och djupare i vår strävan efter enhet i Kristus. Ett annat syfte var att inspirera deltagarna till mångsidigt ekumeniskt engagemang. Det som sägs i halvdunkla seminarierum ska inte bara sägas där. Det måste ut i friska luften och vädras i dialog med dem som inte deltar i Lutherkonferenser.
De officiella konferensspråken var tyska och engelska men i ekumenikseminariet förekom dessutom ytterligare fyra språk, ibland också ett femte. Representanten från USA berättade att kultens språk har visat sig vara ett särskilt välsignat kommunikationsmedel i ekumeniska sammanhang over there. Han sa att det berodde på att många familjer inte tillhör samma kristna konfession och de firar gärna gudstjänst i alla familjens kyrkor.
Efter en stunds eftertanke konstaterade den tyska representanten, med sedvanligt god tysk precision, att lärans språk med inriktning på historiska aspekter talades alldeles särskilt väl i hennes ekumeniska sammanhang. Det fick finländaren att beskriva de ekumeniska framsteg som han gladdes över som ett resultat av samtal på lärans systematiskt-teologiska språk, en näraliggande dialekt till den tyska men dock med en egen särart.
Den unga kinesiskan lyssnade noga och vågade till sist ta till orda. Hon vittnade om att handlingens språk låg nära till hands för henne. När hon märkte att hennes bidrag till symposiet uppskattades ställde hon några träffsäkra frågor till de övriga deltagarna om hur deras övertygelser tog sig konkreta uttryck i deras agerande.
Mot slutet av konferensen vändes uppmärksamheten mot de två svenskkyrkliga representanterna. De berättade om den betydelse som erfarenhetens språk har för ekumeniken i vårt land. Deras beskrivning väckte de andra deltagarnas nyfikenhet. Hur kommer det sig att kristna inom den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan är så förtjusta i Johannes av Korset, Franciskus av Assisi, Teresa av Ávila, Thérèse av Jesusbarnet, Simone Weil, Johannes Klimakos, ökenfäderna och ökenmödrarna? Hur har de lärt sig namnen på dessa portalfigurer och förstått att de kan använda deras insikter i sina egna liv?
I snart 50 år har vi läst, begrundat och samtalat om Religionens fem språk av Martin Lönnebo. Det har gett våra bidrag till världsekumeniken en särskild accent. När boken nu kommer ut i en ny utgåva får ännu fler läsare möjlighet att utforska vårt ekumeniska landskap
Verbum förvaltar en central del av svaret på den frågan. I snart 50 år har vi läst, begrundat och samtalat om Religionens fem språk av Martin Lönnebo. Det har gett våra bidrag till världsekumeniken en särskild accent. När boken nu kommer ut i en ny utgåva får ännu fler läsare möjlighet att utforska vårt ekumeniska landskap. Dessutom får vi alla en värdefull påminnelse om att enhetens språk är en gåva som är mer än summan av delarna. Om vi kan tala fyra språk innebär det inte nödvändigtvis att vi kan säga något på det femte. Enhetens språk är ett mysterium också för den mest språkkunniga. Ett och annat sades även på detta språk under Lutherkonferensen i Wittenberg men de allra flesta orden är fortfarande outsagda. De vilar ännu hos Gud – i väntan på framtidens människor.
Förord ur Religionens fem språk, Karin Johannesson, Foto: Lars Rindeskog
