Ögonblicks- och påminnelseböner

Vilken form av ”ögonblicksböner” finns redan nu i ditt liv? Genom vilka sätt att tänka och uttrycka dig bejakar du i dag din tacksamhet över livet? Finns Gud med där?

Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus uppmuntrar oss att hitta bönen som vi redan har inom oss i boken Finna Bönen som redan finns. Här bjuder vi på ett kapitel som beskriver de dagliga böner som går att kalla ögonblicksböner eller påminnelseböner.

Sekularisering kan ha många goda poänger, framför allt att oket av att kyrkliga myndigheter fattar beslut om livet lyfts av människan. Baksidan är uppenbar: Gud trängs ut ur vardagen och vi förlorar blicken för Guds närvaro i världen och livet. I 2 Kor 13:5 skriver Paulus med någon sorts självklarhet: Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Hur gör vi för att påminna oss om detta?

Vanan att be morgonbön, bordsbön och aftonbön, liksom bruket att i vissa traditioner hälsa varandra med ”frid” och att ta avsked med ”Gud välsigne dig” är exempel på gamla traditioner för att bejaka Guds plats i vardagen. Det gamla ”Guds frid i stugan” används fortfarande av många, ibland lite skämtsamt. Det vanliga ordet adjö är en försvenskning av det franska ”à Dieu”, ”till Gud”.

En dunk i ryggen och orden ”jag tänker på dig” är för många ett blygt sätt att säga ”jag ber för dig”. I små andhämtningspauser kan jag välja att inte bara andas själv utan att också bejaka att Gud andas i mig: Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. (Ps 31:6) Jag är redan hos Gud och Gud är redan hos mig, men bönen är ett sätt att erkänna att det är så – och att själv återvända dit.

Dessa är exempel på det man skulle kunna kalla ögonblicksböner eller påminnelseböner, alltså korta påminnelser till varandra och oss själva om att Gud finns här och är med oss nu. Också de små kors som många bär om halsen är små böner som vi ser och tänker på varje gång vi ser oss i spegeln eller rör vid korset.

Detta sätt att be är vanligt i judisk tradition, och liknande böner finns alltså också i gammalsvensk sed. Från det gamla samhället finns många exempel på hur man använde ögonblicksböner; Gud välsigne gussgåfra (Guds gåva) kunde man till exempel be då man tappade något på golvet.

en dunk i ryggen och orden ”jag tänker på dig” är för många ett blygt sätt att säga ”jag ber för dig”

De gamla bonaderna på väggarna med ”fromma tänkespråk” hör till samma tankekrets: vi behöver ständiga påminnelser om Guds kärlek och närvaro. Det är faktiskt inte fel att ”läsa” eller ”rabbla” en bön i stunden. Dessa böner är påminnelsehandlingar som håller gudsmedvetandet levande i en hektisk vardag. Vår fader, till exempel, innehåller en hel bönevärld. Genom att repetera den, gång på gång, håller jag kontakten med bönens många möjligheter utan att för den skull orka vara koncentrerad på varje ord, varje gång.

När vi genom ögonblicksböner bejakar de alldagliga händelserna som tillfällen till möten med Gud kan något börja växa fram. Inför mötet med en människa överlämnar vi honom eller henne som står framför oss till Gud, och vi bejakar att detta är en helig stund. Vi är inte ensamma i händelsen, utan Gud är med oss. I gemenskapen mellan oss två är vi egentligen tre. En enkel gemenskap blir till en fest, och bönen kallar fram det heliga och gör det synligt mitt i livet.

I påminnelsebönerna i livets små sammanhang kan jag till och med ta för vana att be, kanske bara med ett ord, varje gång jag möter en människa, börjar en måltid, ställer mig vid disken, lägger mig för att sova, vaknar, och så vidare.

Ögonblicksbönerna är erkännanden till Gud. Vi visar för Gud och för oss själva att vi förstått att Gud är närvarande i allt vi möter. Därmed ber vi att denna närvaro också på djupet ska påverka vårt sätt att möta livet.

Det är också i detta sammanhang de klassiska bönetiderna, morgon, middag och kväll, hör hemma. Morgonbönen är en påminnelsehandling inför dagen: så här väljer jag att betrakta livet. Detta är det perspektiv som jag vill ska prägla dagen. Kvällsbönen är en sammanfattningshandling: Detta är det perspektiv som ger mening åt det som har hänt. Middagsbönen är en påminnelsehandling om att stå kvar. Dessa bönestunder är inte relationen, men de påminner om relationen. De behöver inte göra anspråk på djupsinne, känslor av stillhet och gudsmöte. Vi behöver inte känna efter om det känns bra.

Bönestunden behöver inte vara lång. Luther talade om minimorgonbönen: att bara teckna sig med korsets tecken. Också här kan Vår fader ha en plats. Kanske är det ibland när det känns som mest meningslöst som den enkla, regelbundna bönesucken är som viktigast. Den hjälper mig att hänga kvar i det som jag valt.

detta är inte prestation. Bara släpp alla krav och sitt där tillsammans med Gud.

Ett mer genomtänkt sätt är att, till exempel, mellan varje arbetspass ta någon minuts paus. Sätt mobilen på ringning så slipper du hålla tiden. Sitt som du själv tycker är bekvämt – strunta i alla goda råd om hur man ”bör” sitta i meditation. Välj en bild av bön som ger dig lugn. Själv kan jag, till exempel, välja upplevelsen av att sitta i en solbelyst glänta tillsammans med Jesus. Fyll inte tiden med samtalsbön, om den inte kommer av sig själv. Detta är inte prestation. Bara släpp alla krav och sitt där tillsammans med Gud.

Genom påminnelsebönerna ger jag mig själv ett bönens perspektiv på dagen. Naturligtvis fungerar ”perspektivgivandet” ännu bättre om man sitter länge på morgonen, men det är inte nödvändigt, och det är inte nödvändigtvis det som är poängen. Jämför morgonbönen med småprat vid frukosten (morgontrött) med partnern eller barnen. Ibland kanske morgonbönen mest är att likna vid en kram.

Morgonbön, aftonbön, små ögonblicksböner hjälper mig att hålla kvar bönens perspektiv på livet. Återblicken på dagen är nog viktigast. Därför har den ett eget kapitel (kapitel 32). Återblicken är närmast att jämföra med att sitta vid kvällsteet och samtala signer i dagen. Eller att kura skymning.

En vanlig tanke är att funktionen för bön är att jämföra med barnet som återvänder till omvårdaren för att tanka trygghet: För exempelvis en vuxen som ber kvällsbön blir bönen ett slags återkoppling i relationen till Gud, efter en hel dag då man tänkt på annat, säger professorn i religionspsykologi Pehr Granqvist.81 Så kan man absolut tänka, framför allt om man har föreställningen att bönen ligger utanför det vi gör i vardagen. Men man kan alltså också tänka tvärtom, att det envisa återvändandet till relationen i de små påminnelsehandlingarna gör att bönen också kommer att synas tydligare i resten av livet.

En gammal bild för hur olika former av bön hör ihop finns i det så kallade ”bönens staket”. Den söndagliga gudstjänsten är ”stolparna” som skapar stabilitet och fasthet. ”Över- och undertrådarna” i staketet är morgon- och aftonbönen. ”Nätet” man fäster på staketet är dagens små böner, suckar, småprat med Gud.

Övning: Pröva ”ögonblicksböner” på ett prestigelöst sätt. Använd det du trivs med. Spara resten till någon annan gång, eller strunta i det.

Text: Martin Modéus, Foto: Daniel Lönnbäck/Svenska kyrkan