Vardagsnära samtal i fastetid

En råkall vårvinter gör författaren Maria Küchen en resa till Yttre Hebriderna i västligaste Skottland. Hon har bestämt sig för att skriva en bok om livets vatten. Och när ärkebiskop Martin Modéus ber henne skriva en fastebok faller allt på plats.

Till en början har Maria Küchen lite svårt att komma iväg. Katastroftankarna snurrar. Går färjorna som de ska? Vad ska man packa med sig så att man inte fryser halvt ihjäl? Tänk om det bokade boendet inte finns i verkligheten? Kanske bäst att stanna hemma ändå. Men hon är besluten att göra den här resan för att kunna skriva sin bok om det fjärde elementet: vatten.

– Jag har tidigare skrivit om luften, elden och jorden, nu ville jag skriva om vattnet. Vatten är centralt i kristen tro och en livbärare. När jag skrev ville jag vara nära vattnet, uppleva den storslagna naturen och känna hur det är att leva sitt liv sådär långt ut i havet. Resan var redan planerad till fastetiden så när jag fick det lustfyllda uppdraget att skriva ärkebiskopens fastebok föll allt på plats, berättar Maria Küchen.

Reflektioner, böner och frågor för eftertanke

Livets vatten tar med läsaren på en strapatsrik färd till karga landskap där de bofasta är vana att saker inte alltid fungerar. När färjorna går som de ska, finns det livsmedel i den lilla butiken. När de inte går, tar mjölken och brödet slut. En saklig vardagsmentalitet som passade det Maria Küchen ville beskriva.

– Texterna är mina högst vardagliga funderingar, böner och minnen, precis som om jag samtalade med någon. Jag vill att boken ska kunna finnas med i tillvaron så som den ser ut. Den har korta kapitel för jag ser den som en liten färdkamrat i vardagen, säger hon.

Inget intresse av pekpinnar

Maria Küchen menar att hon inte är så intresserad av undervisande pekpinnar. Hon tänker sig läsaren som sin jämlike, en samtalspartner. De korta, dagboksliknande kapitlen – ett för varje dag i fastan och påsken – kan användas i andakter, gruppsamtal eller för personlig reflektion. De avslutas med stora och små frågeställningar som hon hoppas ska väcka egna funderingar:

Vad är du rädd för?

Måste den som är kristen gå i kyrkan?

Vilka heliga platser längtar du till?

Är det bra eller dåligt med olika slags fastlagsbullar?

–  Jag ville ställa frågor kring högt och lågt, för allt behöver inte vara så stort. Det ska landa i en verklighet, inte vara högtravande. Den som vill kan bli utmanad av frågorna, precis som om i ett samtal, och reflektera över dem i grupp eller på egen hand. Sensus har tagit fram ett studiematerial med metoder och övningar som kan användas just för gruppsamtal och jag hoppas att boken kan väcka diskussioner som annars inte brukar väckas, säger Maria Küchen.

Jag skriver här och nu. Du svarar någon annan gång, någon annanstans, kanske när jag inte finns mer (…) Ofta känner jag mig så tvärsäker men jag vill inte försöka leda, undervisa, föreskriva. Säg emot mig som när man argumenterar med en vän. Gå med mig över hedarna mot havet, mot vind och regn mot den soldränkta dagen som kommer förr eller senare, och säg emot.

Yttre Hebriderna lockade mer än Iona

Hela ögruppen Hebriderna är tydligt präglad av det välbesökta pilgrimscentret på dess mest kända ö Iona. Men South Uist lockade mer.

– Alla tog för givet att jag skulle åka till Iona, men jag ville spara Iona till en annan gång. South Uist ligger ännu längre ut i havet. Ionas andliga hjärta klappar även på den här ön och överallt finns spår av de munkar som missionerade här bland kelterna för längesedan. Men på South Uist finns inga stora pilgrimsgrupper, här råder en annan stillhet, man får vara för sig själv i naturen och känna hur det är att leva här, nära vattnet. Det var de erfarenheterna jag ville få med i den här boken, avslutar Maria Küchen.

Text: Madelene Lundin, Foto Maria Küchen: Mikael M Johansson, Foton från Hebriderna: Maria Küchen