100 år sedan Stockholmsmötet förändrade världen

När jag ringer Jonas Jonson är han mitt i en diskussion med en vän från Japan om Stockholmsmötet. Kvickt växlar han om till att i stället svara på mina frågor om den nya boken Ekumeniska pilgrimer – En liten bok om Stockholmsmötet 1925. ”Det hör till allmänbildningen att känna till det här”, tycker Jonas Jonson.

År 2025 är det 100 år sedan Stockholmsmötet och 1 700 år sedan det första kyrkomötet i Nicea år 325. Flera böcker utkommer under året och Jonas Jonson, docent i missionsvetenskap, författare och biskop emeritus i Strängnäs stift, medverkar i en teologisk antologi men såg också behovet av en enklare, mer populärt skriven bok.
– Antologin Detta är endast en begynnelse (Artos & Norma) om Stockholmsmötet är en utmärkt fördjupning men den svarar faktiskt inte på frågan: Vad var Stockholmsmötet? Själv har jag fått den frågan många gånger och jag vet att många präster får den. Hur kom mötet till? Hur genomfördes och finansierades det? Vilken påverkan har det haft? Jag ville, enkelt och kortfattat, besvara de frågorna i en liten bok, säger Jonas Jonson.

Stockholmsmötet skulle främja världsfreden

Stockholmsmötet var en internationell kyrkokonferens arrangerad av Nathan Söderblom, som blivit svensk ärkebiskop några år tidigare. Första världskriget hade splittrat världen, motsättningarna var stora, ekonomin i kris och det politiska läget instabilt. Men Nathan Söderblom, som var skolad i den spirande ekumeniska rörelsen, såg kyrkornas fredsfrämjande potential och nödvändigheten att inbjuda kyrkorna till praktiskt samarbete och en fördjupad enhet. Han samlade ihop pengar från sponsorer och tack vare sina nätverk bland kyrkliga ledare i flera länder lyckades han få över 600 kyrkoföreträdare att komma till Stockholm under några sommarveckor 1925. Svenska tidningar rapporterade hundratals spaltmeter om konferensen och den blev en stor nyhetshändelse även i andra länder. Många svenskar kände stolthet över att Sverige fick stå värd för ett evenemang med så stort internationellt genomslag.

– Det var ett fredsmöte och Nathan Söderblom tilldelades senare Nobels fredspris. Efter kriget var många kyrkors inbördes relationer frusna och polariserade. Kyrkoledarna kunde nästan inte tala med varandra. Det påminner om det vi idag ser i USA, där republikaner och demokrater har svårt att mötas. Men Nathan Söderblom lyckades få ihop dem. Delegaterna möttes, överlade, delade måltider och firade till och med nattvard tillsammans. Solen sken och stämningen var god, berättar Jonas Jonson.

En lättillgänglig bok för alla samhällsintresserade

Hans ambition har varit att skriva enkelt och kortfattat, så att alla med ett samhällsintresse kan läsa Ekumeniska pilgrimer. Till exempel kan den diskuteras i församlingens samtalsgrupper eller ekumeniska råd. Anställda och ideella medarbetare med internationellt engagemang kan fördjupa sin kunskap. I kyrkor där det finns bokbord kan boken locka med sitt färgstarka omslag som redan delats flitigt i sociala medier. 

– Det hör till allmänbildningen att känna till Stockholmsmötet, för det var en oerhört stor händelse i Sverige på 1920-talet. Och ur ett kyrkligt och ekumeniskt perspektiv har Stockholmsmötet haft stor betydelse eftersom det banade väg för fortsatt samverkan mellan olika kyrkor och samfund i världen. I förlängningen ledde det till bildandet av Kyrkornas världsråd, säger Jonas Jonson.

Han tycker samtidigt det är viktigt att inte fastna i det historiska perspektivet. 

jag vill att man ska fundera framåt: Vad blev det av allt det här

– Det var ett medvetet val att inte ha foton från 1925 i boken, för bilder styr läsarens associationer mot dåtiden. Jag vill att man ska fundera framåt: Vad blev det av allt det här och hur kan lärdomarna från Stockholmsmötet guida oss i framtiden? De frågorna är ju minst lika viktiga då som nu. 

Jonas Jonson fyller snart 86 och har ägnat en stor del av sitt liv åt ekumeniskt arbete. På frågan om han knyter ihop sin livsgärning med den här boken skrattar han gott.

– Under min livstid har ingenting påverkat kristenheten så mycket som den ekumeniska rörelsen. Som student år 1961 drogs jag med i kyrkornas internationella samarbete och sedan dess har det varit min livsluft. Jag kan inte föreställa mig en kyrka som inte är del av den ekumeniska rörelsen – men jag har mycket kvar att lära, avslutar han. 

Text: Madelene Lundin, foto: Magnus Aronson