Ansvar ger livet mening

”Ansvar anses ofta som ett tungt ord, men att ta ansvar skapar en mening med just mitt liv. Det behöver inte vara stort eller världsomvälvande, det lilla är lika viktigt.” Det säger Mikael Kurkiala som är aktuell med en ny bok.

Kulturantropologen och forskaren Mikael Kurkialas nya bok Där pendeln har sitt fäste resonerar vidare om den moderna människans saknad efter mening och tillhörighet. Han ser ett tydligt samband mellan ansvar och människovärde.

– Vi lever i ett individualistiskt samhälle, men samtidigt känner sig individen överflödig. Inte minst många unga bär på känslan att det finns en mening med livet ”men det finns ingen mening med just mitt liv”. Alla behöver en berättelse om livet där vi är betydelsefulla, där vi har ett uppdrag, tycker Mikael Kurkiala.

Uppgiften i det lilla

Som kulturantropolog studerade han länge det nordamerikanska lakotafolket. I deras kulturreligiösa tradition finns, liksom i den kristna, ett tydligt uppdrag för varje människa: Vi är en del av det gudomliga och under vår stund på jorden ska vi göra gott och ta ansvar. Den som tar ett ansvar för hem, arbete, familj, vänner, fritid, studier, tar hand om sin meningsskapande livsuppgift. Uppgiften behöver inte vara stor eller världsomvälvande. Det lilla är lika betydelsefullt som det stora.

–  Vi drömmer oss ofta bort från vår verklighet, som kan upplevas som tråkig och liten. Men min plätt i världen är lika betydelsefull som alla andras. I min nya bok skriver jag om trädet. Trädet har inte valt sin plats, det växer där det växer. På samma sätt föds vi till det här livet och den här tiden. Vår uppgift är att göra det bästa av det. Om du gör fint i din trädgård så att insekterna trivs där, eller håller ditt hem fritt från dammråttor, betyder det något. Att göra något i det dagliga är ett privilegium och ett sätt att vara en del av världen. Genom att ta ansvar gör du världen till din, den tillhör dig och den tar dig i anspråk, säger Mikael Kurkiala. 

Hopp hör samman med ansvar

I en livskris eller svår livssituation kan det vara svårt att hitta handlingskraft och hopp. Men vi har alla ett ansvar och ett uppdrag att förhålla oss till omständigheter vi inte själva har valt, och bidra till att omdana dem. Det är inte samma sak som att förlåta alla som gjort oss ont, menar Mikael Kurkiala, utan snarare att eftersträva att göra det bästa trots det som hänt. Ett litet barn som upplevt ett trauma bearbetar det genom leken. Barnen omvandlar sina svåra erfarenheter till lek, de är inte passiva utan tar ansvar. För att som vuxna kunna lyfta oss ur kriser behöver vi en vision, ett hopp om att vi själva och världen kan bli lite bättre. Genom att ta ansvar för våra egna liv knyter vi an till pendelns fäste – den punkt varifrån allt har sitt ursprung och som kyrkan kallar för Gud, menar Mikael Kurkiala.

Han upplever att bokstäverna G-U-D ofta hamnar i vägen för det existentiella samtalet. Att människor är så rädda för ordet ”gud” att de inte vågar uttrycka sina tankar.

–  Min utgångspunkt är att det finns ett fäste i varje människa. Vi måste bara hitta det. För mig är spädbarnet människans verkliga ansikte, människan i hennes sanna gestalt. Ett nyfött barn är naket, rent, gott och har fullt tillit till världen. Barnet kommer direkt från pendelns fäste, säger Mikael Kurkiala. 

När jag frågar vem han skriver för, svarar han:

–  Jag har skrivit en sådan bok som jag själv hade velat läsa när jag var ung och bar på så många tankar och frågor. Men jag vill också skapa ett utrymme för existentiella samtal som är bredare än bara det kyrkliga. Människor som läst min förra bok eller lyssnat till mina föredrag säger ofta: ”Du sätter ord på saker som jag hela tiden går och tänker på”. Många tror att de måste kvala in för att få delta i det existentiella samtalet. Att allt är prestation, till och med samtalet om och med Gud. Men det är det inte.

Text: Madelene Lundin, Foto: Magnus Aronson