Den existentiella delen av skulden är viktig att sona

Under ett antal år har prästen Ulrica Fritzson och diakonen Ebba Älverbrandt arbetat med försoningsprocesser i flera fängelser och sedan hösten 2018 även inom Svenska kyrkan i Malmö och Lund. Nu kommer deras bok: Försoningens väg som ett led i att göra försoningsprocessen tillgänglig i församlingsarbetet.

Det hela började med att Ulrica Fritzon besökte fängelset Pollsmoor utanför Kapstaden för över tio år sedan. I fängelset praktiserades ett försoningsprogram som lät internerna möta sina anhöriga och brottsoffer. Syftet var inte att den som begått brottet skulle få förlåtelse, utan att brottslingen skulle lyssna till och konfronteras av dem som de skadat. Ulrica Fritzson drömde om att arbeta med försoning på liknande sätt i Sverige.

På Pollsmoor fängelset lyfter man fram den existentiella delen av skulden i sitt försoningsarbete och arbetar med den. Den juridiska delen av skulden ger ingen varaktig befrielse från skuld, varken för offren eller förövarna, enligt Ebba och Ulrica.

Ebba Älverbrandt har egen personlig erfarenhet av försoningsarbete och arbetar som diakon i Malmö i en Framtiden bor hos oss-församling. Ulrica Fritzson är präst och stiftsteolog i Skara stift.

−Jag och Ulrica lärde känna varandra via arbetet i Försoningsgruppen 2011. Vi har en försoningsvecka på våren och en på hösten i fängelser som Kumla och Ystad. Många medarbetare i Svenska kyrkan har uttryckt ett behov av att vilja jobba med försoning i församlingarna. De har frågat: Har ni inte ett kompendium eller något material som vi kan följa? Våren 2018 började vi att arbeta om materialet så det skulle passa att använda i församlingarna. Och hösten 2018 genomförde vi vår första församlingsanpassade försoningsvecka i Malmö. Det är ett kortare program och det är ”mer kyrka” utanför fängelset, säger Ebba.

Därav kommer nu boken; Försoningens väg – teologiska och diakonala perspektiv på försoning, upprättelse och liv, av Ebba Älverbrandt och Ulrica Fritzson i slutet av januari. Ebba berättar att det varit superkul och stimulerande att skriva boken tillsammans med Ulrica och att hon är tacksam för möjligheten till skrivtid i tjänsten under 2021.

de kärnvärden som behöver finnas med för att något ska kunna läka är; erkännande, ansvar, sanning, ånger, förlåtelse och gottgörelse

−Försoningsprocessen är mänsklig. Det kan handla om en djupare konflikt, människor emellan. I fängelset blir det tydligare var skulden ligger, och vem som bär ansvar för kränkningen. I en kränkande handling är det alltid en part som bär hela ansvaret. Till skillnad från en konflikt bär bägge bär sår och båda parter bär ansvar för det som har gått sönder sinsemellan. 

Ebba berättar att de kärnvärden som behöver finnas med för att något ska kunna läka är; erkännande, ansvar, sanning, ånger, förlåtelse och gottgörelse.

−När jag var med första gången i en försoningsprocess på ett fängelse blev jag helt tagen. Det finns en så stark hierarki på ett fängelse. Deltagarna var så känslomässigt nakna inför varandra. Och det krävs fullständig närvaro av oss som leder och vandrar bredvid. Många gånger får vi frågan: ` kan man prata om sådana här svåra saker i en grupp?´ I slutet på försoningsveckan har man en dag då man får möta sekundära brottsoffer, förövarens anhöriga. Då förövaren får lyssna till de konsekvenser som det inneburit för personerna som kommit till skada.

bokens tema; den mellanmänskliga försoningen, kan läsas av alla som längtar efter att reparera och läka det som gått sönder i våra liv

Materialet till försoningsprocessen har Försoningsgruppen fått som gåva från grundarna till försoningsprogrammet i Sydafrika.

−I boken riktar vi oss till församlingar, till anställda, förtroendevalda och ideella, men bokens tema; den mellanmänskliga försoningen, kan läsas av alla som längtar efter att reparera och läka det som gått sönder i våra liv. Ulricas kapitel bidrar med ett mångfaldsperspektiv på försoningens teologi. Hon har också skrivit en avhandling om skuld och värdefrågor. Sårbarhet löper som en röd tråd genom boken. Jag har själv bidragit med ett kapitel där jag delar med mig av mina personliga erfarenheter av försoning. När vi leder grupperna har vi inga präst- eller diakonkragar, för att bli ännu mera människor. Det här är diakonalt arbete – att vi står i försoningens tjänst. Dessa grupper kan rädda liv. Och vi hoppas att detta arbete kan beröra och förändra människor på djupet.

Foto på Ulrica Fritzson: Zakarias Fritzson Isaksson, Text: Birgitta Stolt

Läs mer om Försoningsgruppen och deras arbete här.

Läs ett utdrag ur boken här.