Vad betyder en 1 700 år gammal trosbekännelse idag?
I år är det 1 700 år sedan den nicenska trosbekännelsen uttalades för första gången. Ord som fått stor ekumenisk betydelse och fortfarande läses runtom i världens kyrkor. Trosbekännelsen har haft olika innebörd för människor genom tiderna och är i högsta grad levande även idag. I Tillsammans tro och hoppas reflekterar tio teologer, poeter, konstnärer och kulturskribenter kring varsin del av trosbekännelsen. Kristin Windolf och Kerstin Dillmar är redaktörer för boken.
Varför har ni tagit fram den här boken?
– Vi vill att läsaren ska fundera över vad trosbekännelsen betyder för oss idag: hur relaterar vi till orden och hur hjälper de oss att få syn på oss själva, vår samtid och vår tro? säger Kerstin Dillmar som är präst med ansvar för existentiell fördjupning i Uppsala domkyrkoförsamling.
Hur har ni valt ut bokens medverkande?
– De olika skribenterna är utvalda med omsorg. Vi var noga med att bjuda in personer som kanske inte alla förknippas med den nicenska trosbekännelsen eller kyrkan, men som ändå kan relatera till orden i trosbekännelsen. Vi tilldelade dem varsin strof ur trosbekännelsen och bad dem skriva utifrån sina egna liv. Genom att inte styra mer än så, fick boken sin stora bredd. Som en blombukett där man sätter ihop blommor som kanske spretar och inte alls passar ihop – men tillsammans blir de en vacker helhet. Och som en tyngdpunkt i boken finns teologen Cristina Grenholms teologiska ingångar eller beskrivningar, säger Kerstin Dillmar.
Hur tycker ni att boken kan användas i församlingarna?
– Vi ville göra en fri, öppen, och lite poetisk bok som är både vacker att läsa och att titta på. Den är inte undervisande utan vill inspirera till egna tankar, och man kan både läsa den individuellt och i grupp, säger Kristin Windolf som är präst med ansvar för konst i Uppsala domkyrka.
Kerstin Dillmar håller med och fortsätter: – Jag ser framför mig att församlingarna kan arrangera samtal, eller varför inte en hel samtalsserie, och då inte som föreläsningar utan verkligen som samtal där deltagarna själva får möjlighet att uttrycka sina tankar. Antingen muntligt eller skriftligt. För vi vill ge en känsla att var och en kan vara en medkreatör, medtänkare och medreflekterande i det här.
– Det här är vår kyrkas trosbekännelse genom århundraden. Det är inte vars och ens egna, personliga trosbekännelse, och jag behöver inte ställa upp på varenda rad för att kunna läsa med i den. Men i boken, när skribenterna får formulera sig helt fritt, blir det tydligt att vi måste fortsätta tolka och göra trosbekännelsens ord personliga. Vad sa de här orden mig, vad betyder de i mitt liv? avslutar Kristin Windolf.
