Våga prata dop – det gör vi!

Här berättar några av oss på Verbum om vårt eget dop.

Mina föräldrar döpte inte mig som barn, men eftersom jag var aktiv i kyrkans barn- och ungdomskör så var det ändå självklart för mig att konfirmera mig och därmed döpa mig. Dopet skedde under min konfirmandstudietid och det var så intimt och fint! Mina bästa vänner, som också de sjöng i kören, sjöng tillsammans med mig och det var de som hällde upp vatten i dopskålen och läste för mig.

Men det fanns också ett allvar i ceremonin. Jag minns att prästen sa att jag valde att ingå i Guds gemenskap och att jag frågade mig själv om jag var tillräckligt kristen – om jag trodde på rätt sätt. Den frågan väcktes med dopet och flammar fortfarande upp ibland.

Sofie Kalodimos, Journalist

Jag har alltid tyckt om att titta på bilderna i albumet från mitt dop, mina föräldrar och alla släktingar ser så glada ut. Jag döptes hemma hos min farmor och farfar i deras hus i Bromma den 20 oktober 1968. Prästen var min mormors bror Erik Lindén, som var den första kyrkoherden i Farsta församling. Jag har kvar dopskålen som jag fick senare av min farmor. Jag har också kvar några dopgåvor som minne; ett litet silverhjärta, ett silverkors och boken Kyrkovisor för barn. Det tycker jag nu är lite kul eftersom den är utgiven på Verbum – Kyrkliga centralförlaget som Verbum hette på den tiden.

Karin Lindberg, Webbansvarig

Jag döptes en svinkall första advent 1980, i söndagsgudstjänsten i Brännkyrka kyrka. Det var jag och två andra barn som döptes då. Jag minns inget från mitt dop, jag var ju bara ett halvår gammal. Men jag har hela livet älskat Einar Forseths altartavla som var längst fram i kyrkan på den tiden. Jag inbillar mig att jag låg i en varm trygg famn och tittade på den där turkosa tavlan med Jesus och en dammsugare.

Caroline Hedin, Kommunikationsrådgivare och projektledare