Som barn var han blyg och tyst som en mus. Med berättelsen om den barmhärtige samariern fick pilgrimsprästen Hans-Erik Lindströms liv en ny riktning. I stället för sportjournalistik blev det prästyrket som påkallade hans uppmärksamhet. Sedan tretton år tillbaka är han pensionär, och nu aktuell med boken; Pilgrimsliv - Handbok för vandrare.
I Solna i Stockholm spenderade Hans-Erik Lindström sina barndomsår. Tillsammans med mamma och syster bildade de en tät trio, efter föräldrarnas skilsmässa.
−Mamma och pappa skilde sig när jag var nio år. Pappa var känd som Solnas värsta drinkare innan han senare blev nykter alkoholist. Mamma gav mig min grundtrygghet… och hon var ständigt där för mig. Min 5,5 år äldre syster hjälpte mamma att ta hand om mig. Jag tog inte för mig av livet, utan var som en grå liten mus, berättar Hans-Erik på telefon från Vadstena, där han och frun Sanna bor sedan en tid.
Han berättar med intensitet i rösten om den härliga sensommarsöndagen 1964 som skulle förändra hans liv. Han hade styrt sina steg av en tillfällighet mot en kyrka där prästen lite knarrigt läste om den barmhärtige samariern.
−När jag hörde berättelsen så hände något med mig. De delar som hade skorrat i mig under uppväxten, började nu leva. Det var en helomvändelse av klassisk modell. Det var gåtfullt för mig varför jag gick in i den kyrkan just där och då. Men efter den händelsen fick mitt liv en ny riktning, och efter det ville jag börja läsa teologi.
180 gradig omvändelse
En dynamisk period inleddes i Hans-Eriks liv. Han började läsa bibeln frekvent, gick i bikt, och använde sig av hela kyrkans apotek, som han benämner det.
−Jag provade att leva som en hemlös under en tid, för att förstå mer om hur det var. Jag lärde mig exempelvis hur man skulle ta sig in i lägenhetsportar för att kunna sova högst upp vid vindsdörren, och inte bli upptäckt. Efter det fick jag en stark insikt om att jag skulle arbeta med hemlösa. Vi startade då föreningen: ”Ny gemenskap”, en förening som arbetar med att stötta- och hjälpa hemlösa och utsatta.
Hans-Erik och hans vänner fick en lokal på Östermalm för utsatta- och hemlösa människor via Stadsmissionen. Dit vallfärdade folk. Året var 1968. De valde då att ha en alternativ jul. 10 000 måltider delades då ut. Och entusiasmen flödade.
−Jag tänkte att det här är ju den målgrupp som Jesus prioriterade. Dem som har den mest utsatta livssituationen. Fler organisationer hakade sedan på med den här typen av julmiddagar.
Hans-Erik prästvigdes 1971 och har arbetat i flera olika församlingar, bland annat i Katarina kyrka på Södermalm, mellan 1971 - 1981. Han nämner att prästrollen aldrig har varit särskilt stark för honom.
−Jag kunde likaväl blivit diakon. Jag identifierar mig starkt med lärjungarollen, efterföljarrollen.
Viktiga förebilder
Han berättar att han alltid tyckt om att arbeta ekumeniskt, och ofta så gjort. Franciscus av Assisi och den barmhärtige samariern har varit ständiga förebilder i hans arbete och liv.
−Jag har alltid med mig min ”diakoniportfölj,” en osynlig portfölj med diakonala uppgifter i.
Och med den portföljen kom Hans-Erik till Kyrkokansliet i Uppsala 1994, där han fick arbeta diakonalt och resa en hel del ut i Europa. Där och då arbetade Sanna (idag Lindström) som diakon, och blev sedan även stiftsdiakon i Uppsala. Hans-Erik och Sanna blev goda arbetskamrater.
−Jag skiljde mig år 1999 - 2000 och det var den tyngsta perioden i mitt liv. Jag trodde det var slutet av att leva i relation. Jag ”dog” mentalt och kunde knappt hålla näsan ovanför vattenytan… men två år senare kom en ny doft in i näsborrarna…för min arbetskamrat Sanna. Hon är mitt stora mirakel. Vi gifte oss i februari 2003 och jag är så tacksam för henne.
Starta pilgrimscenter
Under den här tiden hade det blivit för mycket administrativt arbete för Hans-Erik. Han hade delvis också ägnat sig åt att leda pilgrimsvandringar, och detta fick biskopen reda på, vilket bidrog till att han fick förfrågan om att starta ett pilgrimscenter i Vadstena … och på den vägen är det.
−Allting var nytt då 1997, med bönelivet i klosterkyrkan fyra gånger om dagen. På 1980-talet var det franska och tyska franciskanska pilgrimsrörelser som vandrade för försoning. Detta spreds till Sverige. Idag är Vadstena pilgrimscenter det största i sitt slag i Norden. Samma år kom jag på de sju nyckelorden, som en slags bas i vandringen. Det sista ordet; delandet är outstanding, precis som Gud delat med sig till oss, måste vi dela med oss av vårt överflöd.
Nu har även Hans-Erik kommit ut med en reviderad utgåva av: Pilgrimsliv – Handbok för vandrare. I den finns det nya kapitel, samt texter av medskribenter som skrivit om de sju nyckelorden. Den är översatt till både norska och danska.
−I Kyrkorna har vi en sittkultur, men vandringarna är för både kropp och själ. Pilgrimsvandringar lockar både agnostiker, sökare och troende. Det är beroendeframkallande. Människan är gjord för att gå, men inte gå förbi.
