Jag älskar kyrkan – men den har problem

Det var med skräckblandad förtjusning som låtskrivaren och artisten Tomas Andersson Wij tackade ja till att skriva Ärkebiskopens fastebok 2025. I Gud är inte plåstret går han i skarp och ömsint närkamp med den kristna tradition som han har vuxit upp i.

Du har berättat att du flera gånger har velat dra dig ur uppdraget att skriva den här boken, hur kommer det sig?

– Det finns ju en omöjlighet i själva uppdraget: att skriva om Gud, det bortomspråkliga, det som aldrig låter sig fångas och beskrivas. Som låtskrivare kan jag lite gömma mig i det poetiska språket, men här kände jag att jag behövde vara så tydlig jag bara kunde – tydlig och ärlig. Och det var lite läskigt.

I boken uttrycker du en stor kärlek till kyrkan, samtidigt som du ifrågasätter både utbredd teologi och utpräglad kultur – hur skulle du beskriva din relation till kyrkan?

– Det man älskar kan man vara hård mot. Jag är den första att försvara kyrkans plats i samhället och jag tycker kritiken mot kyrkan ofta är slapp och okunnig. Men jag ser samtidigt att kyrkan har problem, och det är frågor som får stor plats i boken.

Vad är problemet med att kyrkan helt verkar ha glömt bort hur man festar, som du hävdar i boken?

– I alla bokreligiösa traditioner finns insikten att fastan och festen hör ihop. De förutsätter och fördjupar varandra. Men vi verkar ha tappat det komplementära tänkandet i vår lutherska kyrka. Vi är helt enkelt usla på att festa. Detta trots att det festas rejält i evangelierna. Jesus visste att det är i festens ostyriga energi som livsandarna väcks till liv, nya visioner föds, vänskap och kärlek uppstår. Det är i festen och den förhöjda gemenskapen som Guds rike gestaltas på jorden.

Du skriver att fastan inte bara handlar om att avstå, utan också om att utsätta sig för verkligheten, vad menar du med det?

– Det är i fastetiden som Jesus går ut i öknen och frestas av Satan. Jag tänker att vi får följa med Jesus ut dit. Att vi i fastetiden får en möjlighet att möta verkligheten och oss själva – och det är bara så vi kan uppleva livet i dess fulla kraft och komplexitet.

”Gud är inte plåstret, utan såret”, påstår du i boken – kan du förklara det?

– Det är vår sårbarhet som förenar oss med Gud och världen. Jag menar att den stora fattigdomen i svensk kristenhet är att vi har så svårt att säga vad vi själva behöver och längtar efter. Att vi inte vågar blotta oss. Jag ser det som ett större hot mot kyrkan än sekulariseringen. En kyrka där vi måste gömma undan stora delar av oss själva kommer till slut att självdö, i en doft av kaffe och söndagsparfym. Vill kyrkan fortsätta att leva räcker det inte med att identifiera vilka som är svaga i samhället, utan också se vad som är svagt och behövande i henne själv. 

Text: Lina Mattebo, foto: Mikael M Johansson 

Artikel från 2025.