Jag gör ingenting utan Vägmärken

När Steve Sjöquist gick i gymnasiet och var med i Kyrkans ungdom fick han en begagnad, fläckad bok av en präst. Det var Vägmärken av Dag Hammaskjöld. Inte visste Steve då hur mycket boken skulle komma att betyda för honom.

Boken visade sig vara en förstaupplaga från 1963 och gåvan var mycket speciell. Prästen trodde att Steve skulle uppskatta Dag Hammarskjöld, och vad rätt han hade.

– Jag tyckte det var konstigt att få en bok med vattenfläckar på men jag förstod att det var en viktig bok. Den stod i min hylla när jag bodde hos mina föräldrar och följde sedan med i flytten till Göteborg. Jag plockade fram den ibland, men liksom, hur läser man en dagbok?

I Göteborg jobbade han som församlingsassistent på Hisingen och i arbetskollegiet fanns två präster som var väldigt mycket emot kvinnliga präster. När Steve så en dag bjudit in en kvinnlig präst till sin ungdomsgrupp blev det otrevligt på jobbet. De dömande prästerna blev upprörda och hetsiga diskussioner utbröt.

– De var så kaxiga och slängde sig med bibelord och jag var verkligen i opposition. Jag ledsnade på dem och tänkte att ’nu slutar jag och börjar läsa teologi’. Så kom jag hem och Dag Hammarskjölds Vägmärken låg på mitt nattygsbord. Jag var irriterad och slog upp en sida på måfå och sedan jag läste den sidan gör jag ingenting utan Vägmärken.

Dagboksanteckningarna på sidan Steve Sjöquist slog upp var:

"Dessa 'färdiga', dessa säkra som gå omkring bland oss iförda sin framgångs och sitt ansvars skinande rustning. Hur kan du låta dig irriteras av dem? Låt dem leva sin triumf - på det plan där den gäller!"

Vägmärken blev Steves loggbok och han ser Hammarskjöld som en nutida mystiker. Det var också därför han valde att luta sig mot Hammarskjöld i Kyrkokalendern.

jag har ett tänkande och en människosyn som bygger på mitt kristna jag

– Jag ser mig inte som någon teolog, men jag har ett tänkande och en människosyn som bygger på mitt kristna jag. Så jag använder mig av livet i mina texter. För tron handlar om livet, mig själv och andra människor och relationen till Gud. Nyckelbegreppet är tillit.

Och den tilliten hittar han också i Dag Hammarskjölds texter. Tillsammans med Steves egna reflextexter i Kyrkokalendern delar han några av Hammarskjölds Vägmärken. Efter den egna texten om livets ryggsäck, fylld av berättelser, möten, tillkortakommanden och fel ber han en bön med ett vägmärke:

”Den längsta resan är resan inåt. Den som valt sitt öde, som anträtt färden mot sin egen botten (finns det någon botten?)”

Idag jobbar Steve som diakon på Sjukhuskyrkan på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Också här har han med sig den tillit och den kristna människosyn som har präglat honom i livet.

– Mycket av mitt jobb handlar om att bara komma, lyssna och vara närvarande. Och även om vi lever i ett sekulariserat samhälle så betyder min krage något. Patienterna vet att de kan säga vad som helst till mig, utan att det hamnar i någon journal. Det är fint att ha ett sådant jobb, tycker jag.

Text: Sofie Kalodimos, Foto: Marcus Gustafsson