Kreativa redskap för att utforska sorg

Prästen och författaren Sandra Signarsdotter, i Gustaf Vasa församling i Stockholm, är aktuell med en samtalsgrupp utifrån sin bok En del av livet, Berättelser om förlust av närstående. Gruppen som också leds av samtalsterapeut Lotta Geisler, bygger på trygghet och tillit och är tänkt att hjälpa deltagarna att på nya kreativa sätt, med kropp och sinne utforska sin förlust men även få hjälp, trots sorgen, att fira livet.

 Berätta, hur ser upplägget ut?

– Vi har planerat för 11 stycken 2 timmars träffar. Varje träff inleds med en halvtimme för te och macka - en stund där man kan få landa innan gruppen börjar klockan 18.30, berättar Sandra. Därefter startar samtalsgruppen som utgår ifrån boken, där alla kapitel har olika fokus och lyfter fram en människa som inte längre lever. Ett fokus kan vara ”att ta farväl”, ett annat kan vara ”riten” och ett tredje fokus ”platser”. Det är bara första och sista träffen som ser annorlunda ut, säger Sandra.

 – Vid det första tillfället är det tänkt att alla ska bekanta sig med varandra och då skriver vi även trygghetskontrakt, berättar Sandra. Där bjuder vi in deltagarna att vara aktiva och dela med sig av vad hen behöver för att vara trygg i gruppen. Kontraktet är viktigt och bygger på frågan ”Vad behöver jag för att känna mig trygg och kunna dela min erfarenhet med andra i den här gruppen?”. Att bli lyssnad på, inte bli avbruten och så vidare kan vara sådant som kommer upp då. Vid det första tillfället får de även boken med sig hem och en uppgift, säger Sandra.  

– Vid den sista träffen, i januari, möts vi över en gemensam måltid, en trerätters middag där vi dukar vackert och firar livet men också de goda minnena av de vi saknar, berättar Sandra. Många som förlorar någon sitter ensam och vänner drar sig undan. Att få dela en god middag i en ny gemenskap kan vara värt mycket.

Gruppen är tänkt att vara liten, 8 personer, för att alla ska ha möjlighet att komma till tals. Sandra och Lotta har noga räknat så att alla ska få sin tid att dela erfarenheter. Och det måste finnas utrymme för en tår och en paus. Lotta använder sin klangklocka för att på ett mjukt och fint sätt signalera att tiden börjar ta slut och att det är dags att avrunda.

För vem är gruppen?

Sorgegruppen är till för den som söker ett sammanhang att få dela sin sorg efter en nära anhörigs bortgång. Kanske har hen förlorat en anhörig för länge sedan eller rätt nyligen. Oavsett så är sorgen där och hen känner ett behov av att ta hand om den. 

Har ni något nytt sätt att jobba på, än vanliga samtalsgrupper om sorg? 

– Tanken är att deltagaren ska utforska sin förlust på ett nytt och kreativt plan, säger Sandra. Till sin hjälp får de olika material att jobba med men deltagarna kan också ta med sig saker hemifrån. Samtalsterapeuten Lotta Geisler är också pedagog och titeln Dipl. uttryckande konst och symboldramaterapeut skvallrar lite om det kreativa i upplägget.

– Det är jag som leder samtalet och Lotta står för det kreativa inslaget, säger Sandra.  Lotta har läst boken och föreslagit sätt att ta sig an de olika kapitlen på olika kreativa sätt som hon förankrat med mig.

 Hur kan en träff se ut?

– Vid en träffarna ska deltagarna till exempel utforska sin förlust genom att knyta sorgetrådar, berättar Sandra. Till sin hjälp har de alla möjliga sorters trådar och snören, alltifrån hårda material till mjuka. Under tystnad eller med musik ska de skapa sin sorgetråd. De börjar med att knyta en knut från idag och går bakåt i tiden, som en slags livstråd, säger Sandra. Och de som sedan vill dela sina skapelser och berättelser med andra gör det.

– När deltagarna delar varandras erfarenheter så ser de också att sorgen kan vara väldigt olika för olika personer - någon har dött väldigt plötsligt och någon annan efter en lång tids sjukdom, förklarar Sandra. Deltagarna får beskriva varför de valt just det här materialet, mjukt och fint eller hårt och kallt, den här färgen eller den här kvaliteten och så vidare, fortsätter Sandra. Vi avslutar alla träffar genom att berätta vilket kapitel de ska läsa till nästa gång och om de ska ha med sig något hemifrån.

– Kapitlet Cecilia – Önskenatt handlar om att ta avsked men det kapitlet handlar också om vikten av musik, dikt och text. Till den träffen kommer vi be deltagarna att ta med sig en text till en låt eller en dikt som betytt något för hen som de sedan läser upp i gruppen, säger Sandra.

Den tredje träffen har de tänkt ägna åt kapitlet Anneli och Mattias – Den långa resan som handlar om att förlora ett barn. Då kommer de få vika vackra askar och välja pärlor som påminner om den man saknar, något minne, en egenskap för att inte glömma den som inte längre finns hos en.

– Sorgen kan sitta fast i kroppen, en kan få värk. En människa som är i sorg och får använda sina sinnen och sin kropp för att uttrycka sin sorg, frigör något, säger Sandra.

– Vi kommer prata om väntesorgen*, utifrån ett kapitel i boken som handlar om att sörja en människa som förändras. Det kapitlet handlar om självmedkänsla och om att vara närvarande i nuet. Den gången kommer vi skapa en varm atmosfär av lugn och ro genom att tända värmeljus och använda filtar. Det ska handla om att unna sig själv att må bra, säger Sandra. För den som vill kan en också ge handmassage till någon annan.

Vad vill ni åstadkomma med sorgegrupperna – förutom att man som deltagare får hjälp att dela sin sorg?

– Jag vill ge hopp och tröst, och en gemenskap, säger Sandra. Vi börjar alla träffar med en enkel måltid och avslutar med en gemensam middag i januari, säger Sandra. Kyrkan har en uppgift att bygga gemenskaper och detta är en del i det. Någon kanske börjar i kören, går på en andakt eller mässa eller blir intresserad av att jobba ideellt, det är ju i förlängningen en förhoppning om att en ska hitta en plats, avslutar Sandra.

*Väntesorg är ett ord som används både i det norska och danska språket, men som ännu inte fått fäste här i Sverige. Väntesorg handlar om att sörja en människa som lever, men som ändå är borta eller på väg bort. (Källa: En del av livet)

Text: Åsa Svedin Foto Sandra Signarsdotter: Mikael M Johansson, Foto Lotta Geisler: Lotta Geisler.