Unna dig att bli förtjust oftare

Hur orkar vi bära världens smärta utan att stänga hjärtat? Genom att vara närvarande och njuta mer, menar Mattias Klum, som har skrivit årets upplaga av Ärkebiskopens fastebok. Stigminnen är en inbjudan att uppleva världen med öppnare sinnen under fastan.

Du är för många känd för dina fotografier från fjärran platser, men fastebokens texter och bilder tar sitt avstamp i Sverige och är ovanligt personliga – hur kommer det sig?

– När ärkebiskopen och jag möttes på Ärkebiskopsgården för att prata om fasteboken såg jag Uppsala domkyrka genom fönstren. Där var jag sopran i gosskören när jag var liten. Redan från första stund kände jag att den här boken skulle vara en berättelse om var jag kommer ifrån och om det som ligger verkligt nära mig. Slutresultatet är en kärleksförklaring till närheten till livet.

Närvaro är ett genomgående tema i Stigminnen – varför är det så betydelsefullt för dig?

– Att leva närvarande är inte bara viktigt för mig personligen, utan avgörande i mitt arbete. Jag måste kunna ta in det jag upplever fullt ut, för att kunna förmedla det vidare. Om smärtan aldrig får landa i mitt hjärta – hur ska jag då kunna spegla den smärtan? Om det vackra helt och fullt inte får uppfylla mig – hur ska jag då kunna skildra det?

Har det alltid varit enkelt för dig att leva närvarande? 

– På ett sätt har jag alltid haft det förhållningssättet till livet. Men när jag var i 20–30-årsåldern och det började gå relativt bra för mig med en internationell karriär – där jag tjänade pengar, flög first class och blev upphämtad i limousin – då märkte jag att närvaron blev störd. Jag var både väldigt stressad och pressad. Det krävde arbete att backa tillbaka och se vad som egentligen är viktigt och vad som är grunden till min passion. Närvaro kräver att du är sann mot dig själv. 

Du skriver i Stigminnen att du i ditt arbete inte bara söker det vackra och orörda, utan också det som bär spår av tid och förlust. Varför då?

– Jag jobbade i Nigeria under tre månader 1990 och det förändrade mig. Innan dess hade jag varit väldigt fokuserad på det vackra. Jag åkte dit för att skildra de rika västafrikanska regnskogsmiljöerna – men jag möttes av en verklighet som jag inte hade räknat med. Utarmade miljöer, handel med hotade djur och hänsynslös avverkning, parat med extrem fattigdom och väldigt mycket mänskligt lidande. Det kändes som en livslögn att inte vända kameran också mot det.

Varför behöver vi njuta mer för att rädda världen?

– Jag jobbar med hotade djurarter, hotade skogar, hotade etniska minoriteter. Det finns oändliga utmaningar och för att orka ta in dem och göra något åt dem är det jätteviktigt att njuta av det vackra och det goda. Av vänskap, musik och god mat. Fylla på med det vackra, det roliga, det eteriska, det sinnliga, det sensuella, det makalösa. Se hur vacker blåsippan är, tända ett ljus på morgonen och koka sig en riktigt god kopp kaffe. Dessutom: Om man inte tillåter sig själv att känna, är det svårare att känna empati för någon annan.

Vad vill du att läsaren ska få med sig efter läsningen av Stigminnen?

– Jag hoppas att du efter att ha vandrat med mig på bokens stigar ska ha öppnat upp ditt hjärta lite mer. Att du unnar dig att bli förtjust oftare! Att när du promenerar från din bostad till jobbet eller till affären kanske lägger märke till trädets bark eller kajorna i luften på hösten, att du tittar kassörskan i ögonen. Tar ett djupt andetag och tänker: Tänk att jag lever och får se det här!

Text: Lina Mattebo, Foto: Magnus Aronson