Andakter för unga ledare och konfirmander 

Vi bjuder på andakter ur boken Hela mitt hjärta - eftertanke för årets alla dagar som innehåller flera andakter som passar för konfirmander och unga ledare.

En smärtsam skatt

Om min far och min mor överger mig skall Herren ta sig an mig. Visa mig, Herre, din väg! Led mig på en jämn stig, jag omges av fiender, låt inte mina ovänner sluka mig. (Ps 27:10–12)

Vi människor är ner i minsta molekyl skapade för gemenskap. Att inte få vara med, att hamna utanför, att lämnas på efterkälken – alla som har blivit mobbade i skolan vet hur livshotande det kan kännas. Det drabbar även vuxna, men på delvis andra sätt. Att bli av med sitt arbete, att inte få den vård eller terapi man behöver, att aldrig bli inbjuden, efterfrågad eller behövd skapar liknande känslor av utanförskap. Som att livets mening rinner en ur händerna.

Märkligt nog är erfarenhet av utanförskap – samtidigt som det smärtar – också en skatt, en superkraft till och med. Det fanns skäl till varför Jesus föredrog att umgås med dem som hamnat utanför etablissemanget, utanför stadsmuren. Han föddes utanför härbärget och återvände alltid dit; det är ett ständigt återkommande drag i berättelserna om Jesus att han beger sig ut till de människorna. De hade nämligen en särskild insikt om vad det innebär att vara en sårbar, stridbar, kantstött människa. Kanske för att de inte längre hade några illusioner om sig själva, men skämdes inte heller längre över vilka de var.

Så om du känner dig utanför – se dig om. Du är inte ensam. Denna erfarenhet kommer du att kunna använda till att förstå andra människor.

Camilla Lif

Kasta sig i Guds armar

Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! (Jer 1:7)

I min roll som generalsekreterare för Equmenia, en kristen barn- och ungdomsorganisation, har jag fått följa många unga människor. Jag har sett dem börja upptäcka sin potential, men jag har också sett kampen och rädslan att inte duga.

Oavsett ålder har många av oss lätt att tvivla på vår egen förmåga. Har jag verkligen vad som krävs? Men det är tydligt i Bibeln att Gud inte kallar felfria hjältar till olika uppdrag. Tvärtom handlar det om människor som både är starka och svaga, och som kämpar med livet på olika sätt. Sådana som du och jag.

Under mina år som pastor har jag haft en tavla med några ord från Andra Korinthierbrevet på mitt kontor: ”Min nåd är allt du behöver, ja i svagheten blir kraften störst.” Många gånger har jag lutat mig mot de orden. När jag har tvivlat på mig själv, stått inför svåra situationer, misslyckats eller när livet har gjort mig illa. Men de orden ger mig inte bara tröst, jag har också upplevt att de är sanna. I svagheten blir kraften störst, för då handlar det inte längre bara om mig.

Kanske står du inför något i ditt liv som du tycker övergår din förmåga? Det kan vara goda nyheter. För när du inte längre kan förvänta dig något av dig själv kan du börja förvänta dig allt av Gud. Släpp taget och kasta dig i Guds armar. Gud tar emot.

Carin Dernulf

Sök upp det som gör dig glad

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. (1 Thess 5:16–18)

Det kan finnas aktiviteter eller rutiner i vår vardag som gör oss glada, tacksamma och inbjuder oss till bön. Som att sitta vid köksbordet och dricka kaffe i lugn och ro. Det kan också vara den dagliga promenaden ute i naturen eller att sysselsätta sig med händerna.

En sådan rutin jag kan relatera till är morgonpromenaden jag brukade ta tillsammans med vår hund. Vi gick tillsammans till ett stort grönområde och där kopplade jag loss hunden så att den fick springa fritt. Att se hunden springa obehindrat gjorde mig på något sätt glad. Efter en stund brukade jag titta upp mot de fantastiskt vackra bergen som fanns bakom grönområdet. Med en sådan bakgrund var det svårt att låta bli att be och tacka Gud för en ny dag.

Jag var inte alltid varken glad, tacksam eller sugen på att be när vi gick dit. Det var de konkreta handlingarna – att koppla loss hunden, se den springa och sedan titta på de vackra bergen – som väckte en god känsla i mig. Att leva i glädje, bön och tacksamhet till Gud brukar inte komma av sig själv. Uppmaningen ”Gör så” kan betyda att vi ibland behöver göra något åt saken. Glöm inte bort att ta tid för de saker, ofta små, som gör dig glad i vardagen. Då kan du vända dig till Gud i tacksamhet och bön.

Leslie Ron

Reflexmässig godhet

Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. (1 Kor 9:25)

Vår romantiska tid älskar historier om det dramatiska genombrottet. Beslutet eller upplevelsen som vänder livsriktningen på ett ögonblick. Men tyvärr har dessa berättelser ofta ganska lite med verkligheten att göra. Med tiden bleknar upplevelserna, och våra viljeansträngningar till trots är vi snart tillbaka i gamla mönster. Ingenting tycks starkare än vanans makt. De flesta av våra handlingar är omedvetna och instinktiva. Vi agerar oftast inte reflekterat, utan reflexmässigt.

En vän berättade om en resa som han gjorde med en präst som guide. På ett av stoppen eskorterades de av soldater, och dessa föste bryskt undan några tiggare som blockerade vägen. Instinktivt lyfte prästen handen och hindrade soldaternas slag. Det hela gick snabbt, prästen hade inte kunnat förutse eller förbereda sig för situationen. Ändå agerade han riktigt. Varför? För att det satt i ryggmärgen. Godheten var hans reflex. Helgonen gör instinktivt det rätta.

Det är som den skickliga fotbollsspelaren som på bråkdelen av en sekund ser luckan och slår in bollen. Precis som för idrottsmannen beror helgonets reflexmässiga godhet på övning. Inte på rationella resonemang eller vackra känslor, utan konkret övning. Dygden måste sätta sig i kroppen, i ryggmärgen. Bli en del av vår natur.

Joel Halldorf

Gud springer dig till mötes

Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom, han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.” Men fadern sade till sin tjänare: ”Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.” (Luk 15:20–24)

Det är en klassisk fiktiv romans: den populära tjejen faller för tönten som alltid har varit kär i henne. Men det fina i min favorit-tonårsserie OC är att Summer då blir rädd. Vill Seth verkligen ha henne? Så han klättrar upp på ett högt bord i skolan och säger inför alla: "Jag vet att du är rädd. Men jag gillar dig så här mycket och om du inte känner samma sak ... behöver jag hjälp att komma ner för om jag faller vore det pinsamt. Ännu mer pinsamt." Summer klättrar såklart upp och kysser honom.

Kärlek får oss att släppa vår stolthet och gör oss modiga. För den vi älskar är viktigast av allt. Så är det i dagens bibeltext. Fadern springer sin son till mötes, sonen som har svikit och förnedrat honom. Men kärleken vinner.

Så springer även Gud dig till mötes, ropar ut inför världen att du är den älskade, övervinner döden för dig.

Lina Mattebo

Någon som ser allt

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. (Jes 53:3–4)

”Jag vågar inte säga nej. Tänk om jag inte får vara med längre?”

Tonårsflickan som stod framför mig såg tuff ut. På insidan var det fullt av osäkerhet, kamp och skönhet. Där mitt i de känsliga tonåren var hennes stora fråga om hon hörde hemma någonstans och hur man vet det. Killarna förväntade sig sex och hon var rädd att ett nej skulle leda till att hon inte fick vara med.

Hon är också är jag.

Vem av oss har inte brottats med hur vi ska vara eller vilka vi vill vara? Vad vi ska göra för att passa in och duga? En central del i att vara människa är att söka sammanhang och gemenskap. Ingen av oss önskar att människor ska vända bort blicken när de tittar på oss. Alla behöver vi någon som ser oss.

Han som blev förkastad ser. Kristus som bar vårt utanförskap ser vår kamp, smärta och vilsenhet. Vår brist och synd är känd, men ändå är vi älskade. I mörkret vann ljuset och istället för gudomlig förkastelse fick vi uppleva befrielse genom att han bar oss.

Vill du ta emot nåden idag?

Stefan Beimark

Foto: Åsa Svedin