Många av oss har tappat sin inre kompass och känner inte längre gränsen för vad naturen klarar av. Men lyhördheten för skapelsen går att återuppväcka igen. Det menar Sápmiprästen Bo Lundmark.
Redan som ung präst i Jukkasjärvi gjorde Bo Lundmark predikofärder i väglöst land till samevistena.
Under sin tid som samernas kyrkoherde (1979–1991) vandrade och skidade han sedan många mil med nattvardskärlen, Bibeln och psalmboken i ryggsäcken. Han bodde även på nomaders vis, övernattade på varma renskinn i kåtor och i utdragssoffor.
– Det bidrog till att skapa starka band med församlingsmedlemmarna, berättar Bo Lundmark.
I vistena höll han gudstjänster och förrättningar. Men det gällde att vara flexibel. Allt bestämdes till syvende och sist av renen.
– Om renarna letat sig till bättre betesmarker måste även prästen ha vett att ändra kurs, säger han med ett skratt.
Om renarna letat sig till bättre betesmarker måste även prästen ha vett att ändra kurs, säger han med ett skratt
Bo Lundmark har bott och verkat i Sápmi under hela sitt liv, med undantag för studieåren. Det viktigaste han har lärt sig från människorna han har mött längs stigarna är lyhördheten för skapelsens tilltal.
– Det fanns något slags inre sensorium hos många. Inte minst de äldre hade ett levande förhållande till naturen och markerna, berättar Bo Lundmark.
När en ny väg skulle byggas med anledning av att fjällsjön skulle dämmas vid en vattenkraftsutbyggnad kunde hans morfar exempelvis berätta att sjön skulle ta med sig vägen när Mikaelistormen drog in. Ingenjörerna lyssnade inte – och morfadern blev sannspådd. I sista stund räddades vägen med en pir av gråberg ut i sjön, till en stor kostnad.
– Ingenjören var säker på att han hade räknat rätt, men min morfar hade en relation till sjön som gjorde att han visste om dess egenskaper och kunde förutse vad som skulle hända.
I vår tid är det tydligt att vi har överskridit gränsen för det tillåtna, för vad naturen klarar av. Men Bo Lundmark är övertygad om att vi kan lära oss mycket genom att börja lyssna på råd och vittnesbörd från dem som har levt hela sina liv i samklang med naturen.
– De samer jag har mött genom åren har varit avhängiga naturen på ett helt annat sätt än vi är idag. Därför har de haft en tydlig inre kompass. Hade de inte den i ordning visste de att det skulle gå på tok, för dem själva eller dem som kommer efter.
De samer jag har mött genom åren har varit avhängiga naturen på ett helt annat sätt än vi är idag. Därför har de haft en tydlig inre kompass
Ett bra sätt att få ordning på sin inre kompass igen är att tacka Gud och påminna sig om att allt är en gåva ur Skaparens hand, menar Bo Lundmark. Eller som han skriver i en av sina många dikter om Sápmis landskap:
Se, solen stiger hög och klar.
En vårvind över fjället drar.
Den väcker bäckens sorl på nytt.
Guds stora nåd har inte flytt!
Läs mer av Bo Lundmark i På nötta och nyröjda stigar i Sápmi– där läsaren får följa med på en vandring genom tid och rum i det vidsträckta Sápmi.
