Kyrkan behöver större självförtroende i kriser

Att stödja människor i kris handlar bland annat om att göra det kyrkan redan gör, all den verksamhet som kyrkan är bra på. Kyrkan behöver bara stärka självförtroendet. Med boken Kyrkan och krisstödet – Handbok vid allvarlig händelse vill författaren Gudrun Rosén rusta församlingarnas medarbetare, ideella och förtroendevalda inför kriser och katastrofer.

Gudrun Rosén är sjukhuspräst och enhetschef med lång erfarenhet av församlingsarbete, institutionssjälavård, samverkan och ledarskap. Hon menar att alla i en församling har hjälp av att kunna krisstöd. Vaktmästare, kyrkomusiker, pedagoger, ungdomsledare, präster, diakoner, ideella och förtroendevalda. För själavårdsliknande samtal förs i hela kyrkans verksamhet, ibland utan att man tänker på det. Det kan vara kyrkogårdsvaktmästaren som samtalar med en sörjande vid en grav, eller församlingspedagogen som pratar med en pappa i öppna förskolan. Alla har olika erfarenheter med sig och kan bidra med något. Även om det ibland främst handlar om att lyssna.

–  I en situation präglad av vanmakt, sorg och maktlöshet kan man bli orolig att inte lyckas formulera de där perfekta orden. Men det viktigaste är att lyssna, det är grunden för att ha något relevant att säga i en kris. Det är också viktigt att efteråt reflektera och försonas med hur det blev. För allt kommer inte kännas som att det blev perfekt, men det måste få vara okej, tycker Gudrun Rosén.

Denna strategi behövs inte minst för de som dagligen möter människor i kris.

–  Vi i sjukhuskyrkan känner oss ofta otillräckliga, som att vi gör ett dåligt jobb. Inför en svårt sjuk patient eller sörjande anhörig kan vi känna maktlöshet, som att vi inte kan bidra med något. Men det vi kan är att ge en känsla av stabilitet i ett kaos. Vi överger inte mitt i det svåraste, vi står kvar och det gör den existentiella ensamheten lite mindre. Det är just vad krisstöd handlar om, säger Gudrun Rosén.

Ett konkret stöd mitt i krisen

Gudrun Rosén vill att boken ska vara en vän att hålla i handen, inför och under en kris. Boken är indelad i två delar, en mer teoretisk del och en praktisk del. Den teoretiska visar hur man kan förbereda sig, förstå krisreaktioner, ge god psykologisk första hjälp, sätta rimliga gränser och vad som är kyrkans särskilda bidrag i kris. Med hjälp av andra skribenter och hennes egna erfarenheter får läsaren en kunskapsgrund att stå på.

Bokens andra del innehåller konkreta förslag på dikter och böner, samlings- och sändningsord, bibeltexter och psalmer. Dikterna och bönerna är skrivna av Per Harling, Christina Lövestam, Mika Wallander, Roland Stahre, Sofia Oreland, med flera. Hälften av texterna är skrivna av Gudrun Rosén själv. Hon är psalmförfattare och leder psalmskolan i Anders Frostensons stiftelse.

När det värsta har hänt
men fakta saknas
letar vi efter svar.
/ … /
Sorgen behöver sanningen,
vad som har hänt och varför.

Just nu får vi samla tankarna
kring det som är förlorat
och för en stund lämna
allt det vi inte vet eller förstår
och låta sorgen ta den plats den behöver.

Samhället förväntar sig att kyrkan ska själavårda

I Socialstyrelsens skrift Krisstöd vid allvarlig händelse definieras trossamfundens roll i en samhällskris. Förutom att hålla i minnesstunder och gudstjänster, bistå vid dödsbud och anordna sorgegrupper förväntas att kyrkan och andra trossamfund ska ”erbjuda själavårdande samtal, eller samtal om mer existentiella frågor”.

– Jag ser att själavårdens plats i Svenska kyrkan har försvagats de senaste åren. Såväl nyutbildade som erfarna präster och diakoner kan känna sig osäkra i den själavårdande rollen. Men i en kris eller katastrof förväntar sig samhället att kyrkan ska ansvara för just själavården. Vi måste stärka själavården. Vi behöver fortbilda oss och lära oss att se vad vi redan har, som kan stödja människor i kris, säger Gudrun Rosén.

Nyligen deltog hon i en konferens där Sveriges regioner diskuterade gemensam krisberedskap. Hon slogs av att många pratade om de psykologiska processerna hos människor i kris, men ingen nämnde det existentiella.

– Den existentiella utsattheten är det vi som kyrka ska sätta ord på. Detta är vad vi kan, säger Gudrun Rosén.

Text: Madelene Lundin, foto: Mikael M Johansson