Stilla veckan – läsning och livstydning 

I samtalsunderlaget »Stilla veckan – läsning och livstydning« kommer vi att följa försoningens process tolkad genom påskens olika texter. Samtalsunderlaget riktar sig framför allt in mot våra erfarenheter av när livet gått sönder och vid erfarenheter av skuld.

»Till slut blir man det man har, man blir det man har dolt och sparat. « Wilfrid Stinissen, Bikten, försoningens sakrament (Helsingborg: Karmeliterna, 1974).

Vi kommer inte att följa en traditionell läsning av stilla veckans texter. Inte heller av stilla veckans alla dagar och teman. Kanske känner man inte alltid igen sig i dagens tema under den stilla veckan, då allt inte kommer i den vanliga ordningen. Fokus ligger istället på de texter i stilla veckan som kommunicerar med försoningens process. På så sätt kan bibeltexterna hjälpa oss med fördjupning och förståelse kring vad försoning handlar om. Reflektionerna sätter ord på hur försoningens väg kan leda oss mot ansvar, rannsakan, överlämnande, upprättelse, försoning, förlåtelse och nytt liv. Varje dag rymmer reflektion, textläsning, frågor att fundera på och en avslutande bön.

De olika dagarna kan man arbeta med i en samtalsgrupp under en längre tid. Man kan också välja att låta varje dags reflektion få färga påskveckans olika dagar, trots att allt inte kommer i ordning. Samtalsunderlaget kan användas i samtalsgrupper, enskild själavård eller på egen hand.

Längtan efter liv

När livet har går sönder finns det hos de allra flesta av oss en längtan efter att det ska bli helt, att det ska gå att leva igen. Som Crowded House formulerar det i musikallåten Kill Eye: »Jag vill leka med mina barn igen, krama min mamma. Jag vill att livet ska öppna upp, jorden omfamna mig. Jag vill bli förlåten.« När vi skadar andra människor, när vi träder över gränser, kränker, ljuger, sviker och bedrar, så förändrar vi livet både för oss själva och för så många andra. Vi tvingas leva med skuld och skam över det vi gjort och de vi har blivit.

Stilla veckan, vår påskvecka i kyrkan, handlar om vägen till korset, om hur livet inte blev som man tänkt sig. En väg som handlar om skuld, skam, ensamhet, svek, smärta, konfrontation, död, tomhet – och hur livet trots allt kan tränga fram. Den stilla veckan rymmer en obändig tro på att livet är starkare än döden och mörkret och att ljuset klarar av att tränga fram mitt i det allra svåraste, även om det inte alltid känns så.

Den stilla veckan vilar på löftet om att uppståndelse kan ske, att livet kan återvända till slut, att det är möjligt att leva med det som hänt. Det är inte för sent. Det finns en väg igenom mörkret, det går att stå upp med livet. Detta är vägen Jesus gick. Det är också vägen som vi inbjuds att gå när livet inte blev som vi tänkte oss. Då när vi försöker vara människor och inte klarar allt och försöker i alla fall.

Genom stilla veckans dagar ska vi nu följa påskens texter, tolkade genom skuldens, skammens, destruktivitetens och skadornas erfarenheter i våra liv. Vår förhoppning är att den stilla veck- an, tolkad genom några av våra svåraste mänskliga erfarenheter, ska kunna bli en väg som leder till livet. Vi inbjuds att stanna upp och undersöka det som inte längre bär liv, det som gått förlorat och blivit förstört – för att kunna hitta ansvarets, upprättelsens och uppståndelsens möjligheter. Försoningens väg är en korsväg som vilar på hoppet om att soning, gottgörelse, upprättelse och förlåtelse är möjligt. Gud, ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du vandrar försoningens väg,
själv både flykting och fredlös.
Smärtornas gata med hetta och damm
rev dig din kärlek att gå.
Visa oss vägen, försoningens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du visar oss frihetens väg.
Fri är blott den som kan tjäna,
den som av kärlek kan glömma sig själv,
en som fått mycket förlåtet.
Visa oss vägen, du frihetens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Tore Littmark
Psalm 738:1–2 i Den svenska psalmboken.

Palmsöndagen

Vägen till korset

Vägen till korset är kanske den svåraste en människa kan vandra. Där möter det ofrånkomliga oss. Allt det som vi kanske inte vill tala om, se eller förstå. Vägen till korset kan bli en bild för den tid och stund då vi behöver försöka fatta mod att möta oss själva. Våga få syn på vidden av allt vi har gjort och bär på. Ställas inför det som inte blev som vi ville eller hoppades. Som bara blev fel. Riktigt illa. Det är svårt att möta sig själv där. Det är svårt att vara människa där, här i det som blivit mitt liv.

»Davids son, förbarma dig över mig!« Jesus stannade och sade: »Kalla hit honom.« De gjorde det och sade till den blinde: »Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.« Då kastade han av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: »Vad vill du att jag skall göra för dig?« Den blinde sade: »Rabbouni, gör så att jag kan se igen.«
Mark 10:48–52

Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.
Mark 11:11

Jesus gör något viktigt i Palmsöndagens Markustext. Det står att han »ser på allt« när han kommer in i templet. Om vi lånar bilden av templet och låter det vara en bild för oss, för våra liv, då är det till oss Jesus går. Då är det oss han ser. Och han ser på allt. Det måste betyda att han också också ser på det jag har gjort, allt det där som gör så ont i mitt liv. Allt som jag vill blunda för, ta bort eller flytta undan. Det där som trots vad jag vill, inte försvinner från mig utan som för alltid kommer att finnas hos mig. Jesus ser på allt. Det finns en sak till som Jesus gör där i templet. Han fördömer inte. Han ser på allt utan att fördöma.

Några rader tidigare i texten säger en blind man till Jesus:
»Gör så att jag kan se igen!« Han är förtvivlad över att inte kunna se. Vad är det han inte kan se? Varför kan han inte? Orkar han inte? Är han skräckslagen inför det han skulle kunna få syn på? Samtidigt vill han se. Men han behöver hjälp. Kanske från någon som kan se på allt utan att fördöma?

Jesus hjälper honom att se. Han lyfter bort det som hindrar mannens syn, botar honom från hans blindhet. Om den syn mannen får är densamma som Jesus har: en syn som inte fördömer – då ber jag dig Gud: Gör så att jag kan se. Gör så att också jag kan se på allt utan att gå under i min livskamp.

Hur ska jag våga möta mig själv? Verkligen se mig som den jag är, med det jag gjort och sådan jag blivit. Jag är någon jag inte riktigt känner igen längre, och som jag måste möta. Jag måste möta det jag som jag skäms över, inte tycker om, helst skulle vilja vara utan eller skrubba bort inuti. Finns det verkligen en plats bortom fördömelsen där det går att mötas först, innan skammen lägger sig, innan skulden böjer mig?

Frågor

Vilken väg går du just nu? Vart leder den?
Vilken väg vill du gå?

Bön

Gud, möt mig med din blick som ser på allt utan att fördöma.
Gud, ge mig modet att se mig själv bortom fördömelse.
Gud, kan du gå vid min sida på vägen till korset?
Amen.

Måndag

Det svåra samtalet

Så kom det osyrade brödets högtid. Jesus ber sina lärjungar att göra i ordning påskmåltiden. De ska fira måltid tillsammans en sista gång. - Luk 22:7–23. Jesus berättar om det avsked som han anar att han inte kommer undan. Han talar om förnekelse – och om konsekvenser. Han talar om den förändring som är ofrånkomlig, som ska komma att ändra på allt: relationer, tillit, identitet, självförståelse och framtid.

De svåra samtalen värjer vi oss ofta för. Kanske för att de både gör ont och blottar såväl det ofrånkomliga som vår utsatthet. Kanske för att de synliggör relationer som påverkats, gått sönder, förändrats eller förlorats. Ändå är det just det svåra samtalet Jesus väljer när han firar den sista måltiden tillsammans med sina närmaste.
Kanske kan man tycka att det vid ett sådant tillfälle skulle ha varit bättre att tala om det som varit fint och bra, och ge varandra hopp. Inte prata om det svåra, det som tynger. Men Jesus vet att vägen till livet inte väjer för det jobbiga, för mörkret, döden eller det som gått förlorat. Vägen till livet förutsätter att vi orkar och vågar närma oss det som blivit svårt i våra liv.

»Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut.
Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.«
Luk 22:32

Jesus ber för oss, ber för att vår tro inte ska ta slut. Tron på att vägen till livet är möjlig att finna mitt i det svåra. Kanske för att han vet att det inte är möjligt att finna livet utan att mista det, utan att släppa taget om det som gått förlorat, det som gått sönder. Det gör något med oss att hålla kvar i det som inte längre är levbart, det som inte längre finns. Likaså att inte våga se konsekvenserna av det som hänt, inte se livet sådant det nu har blivit. Framför allt så hindrar det oss att leva det liv som trots allt är möjligt.

Kanske är det om just detta som Jesus ber. Att vi inte ska förlora tron på att ett nytt liv är möjligt, även om allt vi just nu ser av våra liv tycks vara förlorat. Jesus ber för oss, han tror för oss och på oss. Och han uppmanar oss var och en att styrka varandra och orka dela med oss av våra erfarenheter. Vi behöver varandra, varandras hopp och delade erfarenheter.

Frågor

Vad är svårt just nu? Vad skulle du vilja tala om?
Finns det någon du önskar ha  som  sällskap i det svåra samtalet? Vem kan du styrka genom att dela dina erfarenheter?

Bön

Gud, ge mig mod att våga se vidden av mina konsekvenser.
Gud, var ljuset på min väg.
Be för mig
så att jag kan se ljuset mitt i mörkret
så att jag kan leva med det som är så som det är så jag vågar bli till en bön också för min syster och broder som vandrar i mörker.
Amen.

Tisdag

Rannsakan

Tänk att få synen åter. Bli botad från sin blindhet. Få mod att se allt. Det är inte odelat enkelt att få uppleva detta, inte ens säkert att det känns hjälpsamt alla gånger. Kanske är det bara överväldigande. Steget du nu kommit till kallas rannsakan. Att rannsaka sig handlar om att umgås med sanningen. Att åtminstone för en stund sätta sig ner tillsammans med ärligheten och att noggrant och kritiskt undersöka vad jag egentligen har gjort. Hur det kunde bli så som det blev, och vad är mitt ansvar i det?

Rannsakan behöver tid, men inte fördömelse. Rannsakan behöver ärlighet och mod. Ett steg på vägen till försoning och liv som inte är möjligt att hoppa över. Om vi inte gör detta kan vi inte ställa vår skuld och vårt ansvar i relation till vare sig oss själva eller dem vi skadat.

Rannsakan är vacker, mitt i sin kompromisslöshet. Den kräver att hela människan träder fram och blir synlig. Inte enbart de finaste, bästa delarna av oss. De som vi kanske gärna lyfter fram, ibland för att dölja de svåra sidorna hos oss själva. Rannsakan kräver hela oss. Det är bara om vi låter hela oss synas, allt det vi är och har gjort, som vi kan hitta vägen till helande.

»Vem söker ni?« De svarade: »Jesus från Nasaret.« Han sade: »Det är jag.«
Joh 18:4–5

Jesus visar oss rannsakans centrum. Han kommer inte med några ursäkter, inga bortförklaringar eller förmildrande ursäkter. Han träder bara fram. »Det är jag.« Så enkelt, så svårt. Att träda fram med sig själv, utan några förbehåll eller undanflykter. Det är egentligen enbart tre ord vi behöver som sällskap vid vår rannsakan: »Det är jag.«

Frågor

Vem är du? Vad hindrar dig från att träda fram utan förklaringar, ursäkter eller förmildrande omständigheter?

Bön

Gud, ge mig av ditt mod
så att jag vägar träda fram som den jag är med allt som är
utan förbehåll i din kärlek.
Amen.

Onsdag

Inte som jag vill

När det ofrånkomliga möter oss och kommer riktigt nära blir det väldigt svårt. Ofta söker vi oss bort från det. Inte sällan använder vi oss av olika sätt att fly undan, att för oss själva förneka det som hänt. I försoningsarbetet talar vi om hur vi ibland använder undanflykter och ursäkter för att slippa ställas inför det vi måste möta.

De nio undanflykterna vi arbetar med i försoningsarbetet är: undvika, minimera, vilseleda, skylla på andra, hitta på ursäkter, anta och förutsätta, känna sig speciell, överreagera och agera hjälplös.

Det är djupt mänskligt att väja för det som gör ont och är svårt. Det är en förmåga som hjälper oss att försöka finna vägar ut ur och bort från det som hotar oss. Men ibland kan samma egenskap hindra oss mer än den hjälper.

Den stora utmaningen i mötet med det ofrånkomliga är att inte fly undan det som ändå inte kommer att ändras. Det är att lägga ner försvaren, sluta fly, eller leta efter lösningar och vägar bort ifrån det som är. Den stora utmaningen är att våga acceptera, inkludera och omfamna det som kommit att bli mitt liv.

»Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.« Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: »Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.«
Matt 26:38–39

I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken.
Luk 22:44

Jesus säger att hans själ är bedrövad »ända till döds«. Han ber Gud att få slippa det som han nu anar kommer att möta honom. Han känner ångest och är förtvivlad. Vi vet inte vilka ord Jesus använde i sin bön den kvällen. Men vi vet att han satte ord på sin rädsla, ångest och förtvivlan – att han lät alla känslor få finnas där och då.
Han kämpade och hoppades. Och ändå säger han »inte som jag vill …« Kanske vet han hur vår egen vilja kan bedra oss och leda oss fel. Att vi ibland använder vår kraft för att försöka ändra det som inte går att ändra. Kanske vet han att vägen till livet öppnar sig i skillnaden mellan att förändra det vi kan och att acceptera det vi inte rår på.

När vi stannar kvar i det ofrånkomliga, hur svårt detta än är, gör vi ett hårt arbete. Kanske det svåraste någonsin i våra liv. På samma gång gör vi det viktigaste vi kan göra med det som nu blivit. Arbetet vi gör om vi orkar stanna kvar handlar om att inkludera också detta i våra liv och acceptera det vi inte kan förändra. Det handlar om att våga omfamna hela livet.

Frågor

Vilka ord skulle du välja för att beskriva din livssituation just nu? Vad är ofrånkomligt och omöjligt att förändra? Vad är möjligt att förändra?
Vilka undanflykter brukar du använda för att slippa möta det som är ofrånkomligt?

Bön

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden*
Amen.

*Sinnesrobönen, översatt av Larsåke W. Persson (2003).

Text: Ulrica Fritzson, Utdrag ur kapitlet Stilla veckan - läsning och livstydning ur Försoningens väg av Ulrica Fritzson och Ebba Älverbrandt. Foto: Magnus Aronson